Så åt jag godis ändå. Jag som aldrig äter godis. Och nu sitter jag här och mår illa. Men hur kan man låta bli när de är så fina?

Jag har sagt det förr, jag vet. Men jag säger det igen. Tiden går så fort här. Jag fattar ingenting.
Jocke kom på besök för en vecka sedan och lämnade oss igen idag. Den veckan gick snabbast av dem alla. Vi hann ändå med en Lördagstur till Coney Island, magiskt öde med stängda nöjesfält och soldränkt boardwalk. Vi fick till och med bevittna solnedgången i havet från ostkusten, trodde knappt det var möjligt. Vi var i East Village på loppis där Jocke fyndade en fiskargubbe i gjutjärn och en utbildningsbox om New Yorks tunnelbana från 1979. Vi hann med en gaybar, Cubbyhole, där den vänliga servitrisen bjöd på två rundor varav en bestod av livsfarligt starka drinkar. Drinkarna kostade för övrigt bara 3 dollar styck, vilket är det billigaste vi hittat hittills. Någon kväll tidigare hade vi varit så lyckliga över 4-dollar-drinkstället där vi smakade av hela drinkmenyn. Vi hann korsa min älskade Brooklyn bridge till fots, ännu en sak jag kan bocka av min långa to-do lista. Vi hann sitta i det öppna fönstret på favoritsnabbmatstället Dos Toros och äta buritos och dricka kall öl i den varma Novembersolen. Vi hann se Flykten från New York och bocka av ännu en New York baserad film. Den elfte i raden. Vi hann se två halvdåliga liveband med oss som enda publik. Tacksamheten från musikerna kände inga gränser. Vi hann med ett besök på det tveksamma stället Jekyll and Hyde. En temakrog som kör “läskig” underhållning till middagen. Även där var vi den enda publiken som fick genomlida en one man show utförd av en snubbe som talade fejkbrittiska och hade plåtarm. Vi hittade baren Lederhosen där man kunde slå sig ner i två sunkiga soffor och njuta av öl i stop intill en fejkbrasa. Vi turistade oss bort till David Letterman show och handlade kaffe hos ökände Rupert på Hello Deli, en mikroskopisk butik runt hörnet. Han hade något problem med hälsovårdsnämnden som ville att han skulle stänga stället. Men vi hann åtminstone få kaffet först. Vi hann även med att kolla in Studio 54, eller vad som fanns kvar av det. Där är tydligen en teater nu för tiden. Vi fick se både East River och Hudson River och doppa fingrarna i den öppna Atlanten. Vandra genom Washington Square Park och kolla in killen som spelar klassisk musik på sin flygel där.

Det var en fin vecka, synd att den är över.

I närkontakt med Brooklyn Bridge

Takdekorationer på favvobaren "Cubbyhole"

Öde nöjesfält på Coney Island

Solnedgång på Coney Islands boardwalk

När vi landade i New York för snart tre veckor sedan var det 28 grader varmt och högsommar. Idag kom snön. Från sommar till vinter på tjugo dagar, måste vara någon typ av rekord. Så vi försöker värma upp vårt gamla hus. Vi började med ACn, men det var långt ifrån tillräckligt när kylan drog in. Dessutom gillar den att koppla ifrån sig i tid och otid. Sedan hittade Jonas två värmefläktar som fick gå varma (höhö) hela kvällen och natten. Nu har vi dessutom även hittat värmepumpen, ett gasdrivet monster i ett stort plåtskåp. Det brinner och luktar gas och vi är lagom nojjiga över detta, ovana vid gas som vi är. Sist men inte minst lyckades jag även slå på elementet i mitt rum genom att vrida på nån mystisk ratt på värmeaggregatet. Och så en katt i knät och en över fötterna på det. Men det är fortfarande kallt. Tror fan det när kvinnan har en hel vägg och ett halvt tag i englasfönster och en kattlucka som ständigt står öppen och pumpar in kalluft för fullt.
Oavsett väder så är staden fantastisk. Den gör sig precis lika bra i snöstorm som solsken.

Utanför vår dörr i West Village

Vips så har två veckor och en dag förflutit sedan jag landade i Amerika. Förstår inte vart tiden tar vägen. Vi har funnit oss tillrätta i vårt hem, i vårt område. Vi har vant oss vid kattkisslukten som lägenheten är impregnerad av och vi är troligen the smelly kids in school utan att veta om det. Men vi är två om saken iallafall, alltid nåt. Vi lagar vår middag, dricker vårt rödvin, åker på en och annan turisttur och jobbar en väldig massa. Det är ju därför vi är här. Och kanske därför tiden går så vansinnigt fort, när även helgerna går åt till arbete. Men jag njuter av varenda sekund. Jag vill fortfarande helst aldrig lämna denna stad, speciellt inte West Village där vi bor. Feels like home.

Vy från gårdagens båttur längs East- och Hudson river

Tiden går som bekant mycket fort när man har roligt, och nu har redan en vecka passerat sedan mina fötter nådde Amerikansk mark. Vi har lämnat vårt ultramoderna hotell och flyttat in i vårt inte alls lika moderna hus där kattkisslukten ligger tung över de afghanska mattorna. Huset är helt fantastiskt i all sin sunkighet. Placerat mitt i hjärtat av West Village, i hjärtat av New York. Fem våningar högt Brownstonehus med takterrass och bakgård. Och två underbara hankatter, Mischa och Lulu, som misstänks ligga bakom odören. Mitt rum är dock stängt för jämnan och där luktar det bara gammel Afghansk matta.

Vi har än så länge hunnit gå på konsert, Iron & Wine på Terminal 5. Promenixa genom Central Park, ett Söndagsmåste. Lördagslauncha en site. Besöka några av fjolårets favoriter, som Pop burger och Landmark café. Hitta en svensk godisbutik, med svenskt lösgodis, i vårt område. Spana in Brooklyn Bridge i kvällssolen. Äta launchköttbit och dricka launchdrinkar i West Village. Shoppa sönder oss på Broadway. Ringa hem en “Handy man” för att fixa det läckande avloppet i köket. Laga spagetti carbonara på vår gigantiska spis. Betala orimliga summor i obligatorisk dricks och svära över det kassa systemet med sales tax.

Vi har fem veckor kvar, hoppas de inte går lika snabbt som den första.

Iron & Wine på Terminal 5

I ett år har jag närt en dröm, som blev en tanke, som blev ett förslag som slutligen blev verklighet. Att jag skulle få sitta i NY och jobba med ett projekt. Förutsatt att vi fick uppdraget. Och det fick vi. Och här är jag nu. I denna helt makalösa stad på andra sidan Atlanten. Och här kommer jag förbli, åtminstone i sex veckor. Idag ska vi flytta in i vårt hus som vi hyr i West Village, men tills dess ser min utsikt från hotellets tjugotredje våning ut såhär.

En arbetsdag kvar innan semestern kickar in på allvar. Och gud vad den är efterlängtad denna sommar. Trots att jag egentligen inte har några stora planer så har jag sällan sett fram emot långledigt så mycket som just nu. Eller kanske just därför.

På Måndag åker jag med Siri till Stockholm för att bo hos min kära Annika och hennes kära Martin i en vecka. Vi ska paddla kajak, det vet jag. Jag fick en kajaktur i födelsedagspresent av Ank när jag var och hälsade på senast. Sedan hoppas jag Stockholm kan visa sin allra vackraste och soligaste sida för mig. Det var så längesedan sist.

Sedan handlar semestern mest om att distribuera tiden mellan min far, min syster med familj och mina vänner. Gå på Way out West, grilla, bada, skjuta luftgevär, dricka kall öl på varm uteservering, kolla in Snöleoparderna på Nordens Ark. Och inte läsa jobbmailen på tre veckor.

Fast det där sista, det kommer inte hända. Jag känner mig själv så väl.

Det är årets vackraste sommarkväll utanför mitt fönster och jag fick tillbringa stora delar av den utomhus tillsammans med varma människor. Så väl förunnad är jag. Men jag kunde inte låta bli att tänka på dig som idag fick gå igenom samma helvete som jag gjorde för snart fjorton år sedan. Och att solen kan lysa så klart och världen vara så vacker när man just förlorat sin mamma är helt obegripligt. Det tyckte jag då och det tycker jag än idag.

Gråt dina tårar och tag din tid. Det enda jag kan lova dig är att det kommer bli bättre.

Tänker på dig.

Efter en hel del tjat och många långa böner fick min syster sin käre make att gå med på att skaffa höns. Fast om sanningen ska fram så var det mest så att hönsen bara fanns där när han kom hem från jobbet en dag, så han fick snällt finna sig och bygga ett hönshus i lekstugan på tomten som ändå ingen använde till något vettigt.
Detta var ett år sedan nu, och de två ursprungshönorna Tyra och Märta (efter gammelmormor och gammelfarmor) av den udda arten miniatyrsvarthöna blev snart en självklar del av familjen och trädgården.
När jag passade huset över midsommar förra året vaknade jag av en olustig känsla att något inte stod rätt till. Jag gick bort till hönshuset och såg att dörren stod på glänt. Det var fjädrar överallt och Tyra var försvunnen.
Märta, som var den mesigare av de två, var nu alltså helt ensam höna här i världen. Detta löstes rätt snabbt genom att skaffa en ny av samma ras. Denna gick snart ett liknande öde till mötes då en rovfågel dök ner och gjorde henne till dagens lunch mitt framför ögonen på en förtvivlad nioårig pojke och en fascinerad fader som genast hämtade kameran.
Nu började familjen tröttna på de lätta bytena deras dvärghönor visat sig vara och skaffade två kycklingar av större modell. Agda och Gullefjun. De växte snart om Märta, som trots sin annorlunda ras fick vara en del av deras possy.
Så kom en dag då en löst springande pitbullvalp lämnade sin matte som cyklade längs vägen och målmedvetet riktade in sig på den lilla bruna godbiten som intet ont anande gick och pickade små frön i trädgården framför huset. Snart satt Märta som en smäck mellan käkarna på denna hungriga vovve och sonen i huset fick åter bevittna hur djur skadar djur. Sargad, men vid liv, åkte Märta i ilfart till i veterinären i trakten som kliade sig i huvudet över denna ovanliga patient. Aldrig förut hade han haft en höna på operationsbordet, men familjen var fast besluten att rädda Märta till varje pris. Så veterinären gjorde sitt bästa. Lyfte försiktigt den trasiga fågeln, jo hon vägde som ett mjölkpaket ungefär, då behöver hon motsvarande dos av narkosmedel. Så hon sövdes. Och syddes. Fick penicillin. Och kryade på sig. Nu vaggar hon runt i trädgården, lika pigg som någonsin. Med något färre fjädrar.

Och nånstans där ungefär slutade vi alla äta kyckling.

Gullefjun. Märta är lite kamerablyg och vill inte gärna posera.

Sedan resan till Amsterdam har tiden som vanligt runnit mig mellan fingrarna. Det blev en resa till London. Och en till Barcelona, där nån jävel stal min väska med min fina NICI plånbok jag haft sen 2001 och min älskade, fina vårjacka. Det tog udden av resandet på något sätt, så nu njuter jag mest av att vara hemma i min underbara soffa och leka med mina Appleprodukter.
Har även hamnat i en förförisk, förrädisk shopping spree. Är det inte ny madrass så är det en kamera som jag egentligen inte behöver men bara älskar. Eller stolar från femtiotalet på auktion. Eller Ray Ban-glajjor. Och eftersom jag just blivit ensam ägare till Siri (bilen med stort B) så har jag inte råd med sådana utsvävningar.  Jag har dock lärt mig blanda nya färger av gamla nagellack, så på så sätt sparar jag ändå en del pengar.

Älskade Paddington station i London

Det är enkelt att blanda nya färger om man har hutlöst många gamla