Hijo de puta

När jag fyllde trettio kom min familj upp på kontoret där jag jobbade med champagne och blommor för att kidnappa mig. Vi gick ner till kajen vid "Läppstiftet" och åt tårta och drack bubbel och sedan kördes jag till Sisjön där jag fick välja en cykel som present. Och denna cykel har sedan dess varit min trogna följeslagare. Fram tills imorse. Plötsligt stod hon inte där längre, där hon alltid står. Helt borta. Inte på någon av gårdarna i Haga, inte i cykelrummet eller i källaren. Puts väck.
En ny cykel kostar nästan femtusen kronor. Jag kommer inte få en spänn av försäkringsbolaget eftersom den var drygt fem år gammal och begagnatvärdet täcker knappt självrisken. Men det som stör mig allra mest är att det troligen är några kids som burit bort den för att de inte hade något roligare för sig. En yrkestjuv vet bättre än så. Den hade trasig korg, trasiga växlar och ett lås som är omöjligt att bryta upp. Inte värd en spänn på Blocket. Men ack så värdefull för mig. Fan.

postat av bikt.com @ 18:41 kommentera

Hej mitt vinterland!

Såhär kallt som det är just nu har jag svårt att minnas att det någonsin varit i min stad. Och kallare ska det tydligen bli redan imorgon. 20 minus. Börjar fundera på om allt snack om den globala uppvärmingen är aningen överdrivet.
Mitt nya liv som rökfri innebär en och annan utmaning, speciellt eftersom jag inte äter socker längre och därmed inte kan stilla suget med bakelser och godis. Jag tuggar nikotintabletter som vore de mintkarameller och har munnen full av blåsor efter snuset jag tog till det goda vinet i Lördags. Dricker kaffe som substitut och utmanar magen med alla laxerande sötningsmedel i nikotinhjälpmedlen. Men. Jag behöver inte ta astmamedicin varje morgon och kväll längre. Jag slipper lukta rök. Min lägenhet behöver inte vädras hela tiden i denna svinkalla vinterkyla. Och jag kommer leva såååå mycket längre.

postat av bikt.com @ 13:21 kommentera

¡Feliz año nuevo!

Idag, den sista dagen på decenniet, röker jag min sista morgoncigg medan jag betraktar solens arbete på de frostade takpannorna i denna iskalla vinterstad. Jag lackar naglarna blodröda och hoppas de ska matcha min nya klänning. Jag binder upp oxfilén som ska stekas i ugnen i många timmar på väldigt låg värme så att den blir sådär fantastiskt saftig och mör. Och jag funderar över årtiondet som passerat och över det nya som ska komma.
På det stora hela har 00-talet varit väldigt snällt mot mig. Min kära mormor, morfar och farmor lämnade visserligen alla jordelivet. Men älskade lilla Erik och Linnéa anlände. Jag fick träffa Rom, London, Paris, Prag, Sydafrika och USA. Framför allt fick jag träffa Barcelona, och lära känna henne på riktigt. Denna underbara, fantastiska stad.
Jag vann många nya vänner, de finaste vänner en människa kan få. Jag bytte hem två gånger, men aldrig hemstad. Aldrig på riktigt. Skulle aldrig kunna lämna mitt älskade Göteborg på allvar, så som många av mina vänner gjort. Hon betyder för mycket för mig. Här finns allt jag vill ha. Däremot kan jag gärna låna en annan stad några månader eller något år under nästa decennium. Det lärde Barcelona mig, att det finns mycket att upptäcka där ute.
Nästa decennium vill jag inte röka en enda cigarett. Jag vill leva ett liv som behagar mig, precis som det liv jag alltid levt har gjort. Och jag ska ta bättre hand om min kropp, så att jag får leva det livet länge.

postat av bikt.com @ 11:25 kommentera

Dear Diary

För ca elva år sedan började jag teckna min dagbok varje dag. Efter hand blev inläggen glesare och slutligen var det flera år mellan teckningarna. Nu har jag iallafall samlat dem och lagt dem i en fiffig liten flash så att det ska bli lättare att uppdatera i framtiden. Denna fiffiga lilla flash hittar man här:
www.bikt.com/dagbok/dagbok.html

postat av bikt.com @ 13:45 kommentera

Hasta mucho tiempo

Jag fick ett meddelande om att jag kanske borde visa att jag lever, att säga något på denna sida efter all denna tid. Och jag lever i allra högsta grad. Har bara blivit lat av att komma hem till Sverige. Dålig på att skriva eller övermätt på alla bloggar.
Hur som helst, det är den underbara Fredagsdagen och jag pustar ut med ett glas rött och bra musik efter ännu en jobbvecka med mängder av överraskningar. Det blir nästan aldrig tråkigt iallafall, det är tur det.

Jag ska försöka bli bättre på att vårda min blogg.
Jag lovar.
Att försöka.

postat av bikt.com @ 18:36 kommentera

Te quiero

Saker jag inte kommer sakna med Barcelona:

Luftföroreningar så grava att de orsakar bronkit
Eixamples rutnät av gator som alla ser likadana ut vilket leder till att man aldrig hittar tillbaks till den dära braiga affären man var i och provade en tisha
Hundarna och spåren de lämnar på gatorna
Att inte få slänga sopor när man vill
Kranvattnet av klor och att köpa vatten i åttalitersdunk som man måste släpa upp för åttiofyra trappsteg fyra gånger i veckan
La Rambla
Placa Catalunya
Unga, bortskämda, ouppfostrade skolkamrater
Turister från Stockholm
Maten

Men jag saknar min lägenhet, min franska balkong och lugnet som spred sig om kvällarna när jag satt med fötterna på räcket och ett glas vin i handen
Jag saknar att höra spanska varje dag och hela tiden lära mig förstå mer av språket
Jag saknar mina vänner Elin och Greig. Ruben och Laura. Mina lärare Rebecca, Nestor och Ismael. Klasskamraterna Judith, Lea, Roberta. Vi kunde haft ännu fler kvällar av galenskap och eftermiddagar på soldränkta takterasser.
Jag saknar St:a Maria del Mar, Passeig del Born, Placa del Pi, del Peré och Reial. Sidecar, världens bästa nattklubb. Alla hundratals små barer med billig öl i lagom stora glas. Pinchos. Montjuic och Tibidabo. Havet, ja till och med stranden. Solen, värmen och det älskvärda katalanska folket.

Jag saknar staden med den stoltaste och vackraste själ jag någonsin sett hos en stad. Jag kommer alltid att vilja återvända.

postat av bikt.com @ 20:15 kommentera

Dag sextionio - Dia sesenta y nueve

I Torsdags var det dags för mig och Elin att bjuda Greig och Mark på svensk matlagningskonst. Vi fixade köttbullar med potatis och gräddsås, plus nån slags lingongelé som var det närmsta vi kom rårörda lingon. Det blev riktigt lyckat och vi fick goda recensioner för middagen. Och så fick vi varsin St Jordi ros av Greig, som vi tyvärr inte köpt nån bok åt. Många trevliga timmar senare ramlade jag hem och sov för länge för att gå till skolan denna soliga Fredag. Jag städade lägenheten istället i väntan på mina gäster, Pappa och Ia. Elin kom förbi och vi gick ner till stranden för att sola våra chockbleka ben en liten stund. Värsta porrstranden visade det sig, folk hade näst intill sex helt öppet. Eh, get a room? Efter strand blev det grillkorv med bröd och cava på Elins balkong innan utgång med Alvaro, en portugis som vi pratade spanska med hela kvällen. Grymt bra övning. Elin och Alvaro följde mig till El Corte Inglés strax efter två på natten där Pappa och Ia ivrigt väntade. Sen gick vi via en smörgåsbutik hem till mig för en nattmacka och sömn. På Lördagen begav vi oss mot St:a Maria del Mar som pappa hade på listan över saker han måste se, men av någon underlig anledning var hon stängd just denna dag. Så vi gick och käkade de gudomliga tapasarna på Lonja de Tapas istället och njöt av solen. Sen bar det av till playan där det nästan blåste storm och tillbaks igen till Princesa 23 för några glas cava innan siestan. På kvällen gick vi till Sinatra där jag återigen blev bjuden på middag och ännu en gång åt exakt samma rätt. Den smakar helt olika varje gång, det hade inte Gordon Ramsey uppskattat. Jag körde mitt trick med gratis cava lappen återigen, men de hade slut på cava så vi fick Cosmopolitan(!) istället. Som vi fick vänta på i 45 minuter. Men gratis är som bekant gott, så vi bestämde oss för att vänta ut dem.
På Söndagen åkte vi buss till Tibidabo och kollade in den otroligt kitchiga kyrkan och den alltid så härligt tomma nöjesparken utan väntetid till attraktionerna. Sen åkte vi ner till Mirablau för öl och kycklingmacka. Och stans bästa utsikt. På kvällen gjorde vi ett nytt försök med St:a Maria och när vi kom ner till Born såg vi att överallt längs husväggarna hade folk ställt upp plastmuggar med levande ljus. När vi kom fram till Passeig del Born var hela gatan full med människor som ställde upp och tände hundratusentals ljus i olika mönster. Bredvid kyrkan likaså. Och framför. Hela stadsdelen var fylld av ljus och frivilliga som ställde upp dem. Vi förstod verkligen ingenting, men det var otroligt rörande och vackert. Kyrkan var öppen och de höll en kort kvällsmässa som vi lyssnade på. Så mäktigt. Jag vill aldrig lämna denna kyrkan. Förstår inte vad det är som gör mig så dragen till den platsen, det är omöjligt att förklara. Men det är en så mäktig byggnad, med en så mäktig historia. Och den ligger så märkligt till, inbyggd bland husen. Efter kyrkobesöket gick vi till favoritpinchostället, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, och åt en faslig massa pinchos och drack en hel del god cava (tack Ia!). Sen gick vi genom Born för att titta på ljusen en sista gång. Så hem via en Mojito på min underbara Apple-TV-bar.
På Måndagen frågade jag både Ismael och Rebeca om ljusen i Born, men de visste inte varför. Däremot visste, naturligtvis, Nestor varför. Det var till minne av nån "Artista" och mönstren de ställer upp ljusen i ska föreställa havet. Igår var det dags för FCB-Chelsea som vi kollade in på George Payne, den irländska baren vid Urquinaona, där en trevlig snubbe från Holland som inte ville att jag skulle gå bjöd på mer cava än jag behövde. Det fick jag lida för idag. Och idag hade jag mitt slutprov i skolan. Jag är glad om jag får 50% på det provet, och det kan jag inte ens skylla på cavan. Det var rätt svårt och jag inser att jag nog borde pluggat minst en månad till. Nu har jag bara en dag kvar i skolan, på fredag är det första maj och röd dag även här. Då är det städning, packning och besiktning av lägenheten. Lägenheten som jag skött prickfritt ända tills igår då en glaskaraff utan anledning åker i golvet från sin hylla och slår upp ett hål i stengolvet när den krossas i tusen bitar. Mierda.

postat av bikt.com @ 22:02 kommentera

Dag sextiotre - Dia sesenta y tres

Sitter på min "balkong" och tittar upp på den molnfria himlen och alla ballonger som svävar förbi. Ballonger som folk tappat eller släppt fria, ballonger som delats ut eftersom man idag firar St Jordi i Katalunien. Eller St. Göran och draken som vi känner honom bäst. Att St Jordi var en Katalansk hjälte visste jag inte, inte heller att Katalanska flaggans fem röda ränder kom sig av att draken drog sina fem blodiga klor över den gula tygbiten i dödsögonblicket. Så av gammal tradition så köper man böcker till männen och en röd ros till kvinnorna idag, på Dia del Libro. Varför man ger bort en bok vet jag inte, men på platsen där drakens blod rann ut växte det enligt legenden upp en röd ros. Idag är det 25 grader varmt och sommar, jag har Sauvignon blanc i glaset och lingonsylt i kylen. Vi ska nämligen laga köttbullar till Greig och hans polare i afton, de måste ju få testa äkta svensk mat innan jag lämnar landet för denna gången.
Imorgon kommer pappa och Ia på besök, oförskämt sent på natten men ändå. Jag ska visa dem St:a Maria del Mar och mina favoritställen. Vi ska leka sommar och semester ett tag till och jag ska njuta av min sista helg i min favoritstad på jorden. Som Ruben sa igår; Barcelona está la segunda ciudad en España, pero la primera ciudad en el mundo. Jag kan inte annat än hålla med.

postat av bikt.com @ 17:31 kommentera

Dag sextioett - Dia sesenta y uno

Fredagen bjöd på en betydligt friskare Jenny och för att fira detta samt pappas lyckade hjärtoperation gav vi oss ut på en välförtjänt barrunda. På Manchester bar hittade vi en ensam snubbe från Leeds som vi förbarmade oss över och tog med på resten av rundan. På klassiskt manér avslutades kvällen på Sidecar där det dansades och roades fram till gryningen. På lördagen var det därmed sovmorgon och klockan 20 var det dags att möta Ruben på Placa d'Espanya. Vi kastade oss in i hans bil som om han vore jagad av polisen, vilket han nästan var efter att ha åkt fast en kvart tidigare då han inte lydde "STOP" skylten. Så gled vi upp längs avenyn i hans bil, tätt bakom en spännande limo som säkert var fylld av kändisar, upp mot Montjuic där jag äntligen fick andas frisk luft för första gången på nästan nio veckor. Då fick jag hemlängtan. Men så kände jag solens sista strålar värma och då gick det över. Vi hittade en restaurang som både var trevlig och visade fotboll, till Rubens stora glädje. En härlig laxbit och några glas vitt senare hamnade vi på Princessa 23 där Heath Ledger-kopian i baren fick underhålla oss till stängningsdags. På söndagen var det strålande väder så jag och min nya klänning gick och hämtade Elin och vidare till stranden. Då blev det mulet. Och började regna. Och så gick vi vilse i hamnområdet på väg till Placa del Olles, men på köpet fick jag träffa alla Barcelonas katter. De är retade och hänger i industriområdet bredvid Yachtklubben med ett hemlöst gammalt par. Om nu någon skulle vilja hälsa på dem.
Efter favorittapas på Olles blev det Jazzklubb med jamsession och Famous Grouse. Och idag kom äntligen sommaren till Barcelona. Hur varmt och skönt som helst, till och med i skuggan. Och jag väntar på Elin, sölkorven (ja, jag vet att du läser detta), för att fira av en tjej som lämnar oss imorgon på vår härliga Irländska pub. La vida es bueno!
Hasta luego!

postat av bikt.com @ 21:43 kommentera

Dag femtiofem - Dia cincuenta y cinco

Inatt vaknade jag av en härlig nackspärr klockan 04.00, antagligen orsakad av allt liggande i min hårda säng med min hårda kudde. Så jag tog mitt pick och pack och bäddade i den mjuka, men livsfarliga, soffan istället. Pricken över i:t är att jag börjat få ont i halsen och jag överväger allvarligt om det inte är dags för Ättestupan snart. Eller den katalanska motsvarigheten. Det blev såklart ingen skola idag heller för sjukdomsfallet, istället låg jag i bäddad soffa och rördes till tårar av Wild Kids på Svtplay medan jag väntade på Elin som skulle komma och ta hand om spindeln jag fångat under ett glas. När spindeln väl var fem våningar längre ner så begav vi oss tappert av mot vårdcentralen, eller CAP som den heter här. Jag gillar verkligen inte vårdcentraler då jag tillbringat alldeles för lång tid på dem i mitt liv. I väntrummet, inte hos själva doktorn. Där går det oftast hur fort som helst. Hur som helst så ställde vi oss i kö för att anmäla mig och tack vare det fantastiska European Health Insurance-kortet gick det väldigt smidigt. Till och med på spanska. Hon berättade att klockan 17 skulle dörr nummer 2 öppnas och då skulle jag få gå in där. Eftersom klockan var en halvtimme i 17 så gick vi till caféet intill och tog en fika så länge. Prick 17.00 kom jag tillbaks och när jag rundade hörnet öppnades dörren och mitt namn ropades upp. En kvinnlig läkare bad mig sitta ner och kände antagligen sympati för mitt trevande "Yo soy...no no, yo estoy enfermo..enferma!" och meddelade att jag fick prata engelska om jag ville. Det ville jag. Så hon undersökte och lyssnade och klämde och kikade. Sen gav hon mig en spray för min luftrörskatarr, en tablett för min feber och en diet för min magbacill. Och en order om att sluta röka. Allt detta kostade gratis. Förutom 3.50 Euros för medicinerna. Så nu undrar jag lite varför sjukvården i Sverige ser ut som den gör. Vi har knappt nån militärstyrka. Bristfällig skola. Kasst socialt skyddsnät och värdelös allmänvård. Fattar ingenting. I Sydafrika har de läkare på apoteket som gör en liten snabbundersökning och skriver recept helt gratis. I Spanien fungerar det ungefär lika smidigt. I Sverige får man sitta på en vårdcentral och vänta i åtta timmar för att träffa en doktor i trettio sekunder för det facila priset av 180 kronor. Grym timpeng. Och sen går man därifrån sjukare än innan, på grund av alla andra smittor man dragit på sig i väntrummet, till apoteket där man får köpa jättedyr medicin. Jag vill inte verka skattefientlig, men ärligt talat så undrar jag vart min skatt går just nu. Inte till något jag värderar uppenbarligen. Hoppas nu CAP skickar en saltad nota till Sverige för mitt besök, det förtjänar dom.

postat av bikt.com @ 22:01 kommentera