Den gode, den onde, den oberäknelige.

Jag har alltid betraktat bilar som ett levande väsen. Ungefär som Herbie, den gulliga folkabubblan. Eller för all del Christine, den ondskefulla, svartsjuka Plymouthen. Hur som helst, bilar som kör runt på våra vägar är individer. Och det har aldrig slagit mig att det sitter personer inuti som kontrollerar dessa individer, nej bilarna åker runt på sina ärenden till gud vet vart och lever sitt egna liv på stadens gator och torg. Det finns onda och goda bilar, men alla bilar är oförutsägbara. Oftast kan man dock se på en bil om den är elak eller snäll. Är den liten, gullig, rostig eller gammal så är den oftast god. Bäst är en kombination av alla dessa egenskaper. En folkabubbla är givetvis alltid snäll. Taxibilar är alltid, utan undantag, elaka och bör betraktas med största misstänksamhet. Även om de kan ha en gullig och liten förklädnad så ser man på skylten att den är INTE en snäll bil. Den kommer INTE att stanna vid övergångsstället, så gå INTE ut i vägen framför en taxibil. Hur liten och gullig den än är. När en bil lämnar företräde åt mig så nickar jag uppskattande och tittar den rakt i strålkastarna för att den ska förstå att jag är vänligt sinnad och att den inte ska rusa motorn när jag är mitt ute i gatan och inte har en chans att fly undan. Och jag går aldrig under några omständigheter bakom ryggen på en bil, av samma orsak som man aldrig ska gå bakom ryggen på en häst. En bil kan lika gärna ha backen inlagd och när den gasar kommer den med glädje mosa mig om jag inte hinner hoppa undan. Jag har sett det hända, tro mig. I Kapstaden. Lotta, min kavata compadre, korsade vägen och gick runt en bil på baksidan, bilen gasade och åkte bakåt, fast besluten att visa vem som bestämde över dess revir. Men turligt nog är Lotta en snabb rackare och den lilla (men onda) bilen lyckades inte med sitt uppdrag.
Och folk undrar varför jag aldrig tar körkort.

postat av bikt.com @ 18:58