Moschej
tisdag, januari 18, 2005
Jag har aldrig varit överdrivet intresserad av barn, annat än som lekkamrater. Förutom en kort period i mitt liv när jag var sexton och jobbade på Kapp-Ahls barnavdelning så har jag aldrig ens övervägt att föra mina gener vidare. Även om jag på sedvanligt narcissistiskt manér ibland kan önska en miniatyr av mig själv, en flicka med vitblonda tofsar och smutsiga hängslebyxor, spring i benen och blå-gul Grännakeps på huvudet. En Mini-Me, som jag var då. På åttiotalet. Det hade varit kul, men jag vill inte välja bort min sömn. Inte ens när jag blev moster för första gången bevekades jag. Visst vill jag äta upp de gulliga, tjocka, bebisarmarna. Men jag vill inte gå upp tidigt på morgonen. Sen blir jag moster för andra gången och blir kallad ”Moschej!” och det är så gulligt att man dör, men jag fortfarande vill sova tills jag vaknar av mig själv.
Så kommer det sig att en dag lägger sig ett barn på min arm, med huvudet tätt intill mitt, tvinnar en slinga av mitt hår och kittlar sin lilla kind med den tills hon somnar. Och då, först då, känner jag att jag kan offra min sovmorgon.
Men först ska jag sova ut så att det räcker en livstid.
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Hem