Hultsfred i mitt hjärta

I onsdags morse, okristligt tidigt, gav vi oss åter iväg till Hultsfredsfestivalen för att jobba som funktionärer i Teaterladan. Det är tredje året för mig och jag hade egentligen inte alls tänkt att åka i år, men så kom nyheten om att Tori skulle spela och då kunde inga vilda hästar i världen stoppa mig. Och det är jag väldigt glad för nu i efterhand.
När vår bil anlände i Hultsfreds "centrum" märkte vi omgående att denna festival inte skulle bli lik våra två tidigare. Det var nämligen solsken och varmt. Tjejerna gick med bikiniöverdel och killarna hade endast kläder på underkroppen, i bästa fall. Efter mycket gråt och tandagnisslan kom vi fram med all packning till funkiscampingen vid sjön och upptäckte att vår gamla tältplats redan var upptagen och vi slog upp vårat läger i leran istället. Bara för att flytta oss till stranden en halvtimme senare, något motvilligt från min sida då jag vet hur grisig Hulingen blir efter bara några timmar.
Hur som helst så strålade solen över oss och våra tält, våra partytält med discokula och fågelbad. Våra bleka ben skrek sig hesa över solchocken medans vi tog våra öl och vårt grillkött och begav oss till Ladans backstage för den obligatoriska grillkvällen.
På Torsdagen gör vi alltid vårt första vaktpass, och jobbar mellan 20 och 04, vilket gav oss gott om fri tid att dra ner våra stolar i sjön Hulingen (som fortfarande verkade relativt ren) och doppa fötterna i vattnet medans vi sippade på en hyfsad kall öl och drog historier för varann. Redan då, innan vi sett ett enda band, var vi rörande överens om att detta var den bästa festivalen någonsin. Och med utsikt över sjön, istället för misären på campingen, kunde man nästan låtsas att man var i Thailand. Stackars Gadde hade dock inte kommit än eftersom hans tåg pajjat och han var strandsatt med hundra fulla fjortisar nånstans i Småland.
När vi dyker upp på vårt jobb får vi höra att vi kommer få vakta på en extrainsatt konsert som inte börjar förrän efter två, då man är som tröttast. The Bravery hade tydligen missat flyget, eller åkt fel, och därför fick de snällt erbjudandet om att rocka röven av ladan. Men de tyckte tydligen inte att det var någon bra idé och skippade festivalen helt och hållet istället. Vilket jag inte sörjer nämnvärt för.
Fredag är vår lediga dag och i år var vår lediga dag sprängfull med lovande konserter. Först och absolut främst var Tori Amos spelning på Pampas kvart över femton. Jag var där strax efter två och fick trängas lite för att få plats längst fram. En dryg timme senare stod hon där, den lilla älvan med den stora rösten. Och hon gjorde ett härligt fantastiskt framträdande, precis som jag hade föreställt mig. De andra, icke-tori-fansen i vårt gäng, hade jag tvingat med för att dels fota (tack Gadde) och dels lyssna så att de kan fatta vad jag menar. Och det gjorde de, sittandes i öltältet intill lyssnade och gillade de Tori. Och jag gillar dem för att de gillade Tori och för att de kom.
På kvällen kom även regnet, bara en kvart innan Nine Inch Nails gick upp på scen öppnade sig himlen och vräkte ner över vårt välbyggda läger. De flesta var tveksamma till att gå på NIN men jag tog på mig en vindjacka och tvingade med mig Gadde, för det här fick han bara inte missa. Och herregud vilken bra konsert. Helt outstanding, fantastisk, briljant. Trent var helt rörd av att alla hade tagit sig ut i regnet för att sjunga med i varenda sång. Han tackade oss för det, och vi tackade honom för att han fanns. Hurt gjorde han så bra att ögonen tårades.
Tillbaks till lägret igen kunde jag konstatera att mina Ethnies var förstörda av geggan och jag tog på gummistövlarna för att kolla in Snoop. På vägen handlade vi present till födelsedagsbarnet Niklas och eftersom Snoop var kraftigt försenad kunde vi ta god tid på oss att hitta rätt motiv, färg och storlek. Det blev en t-shirt om nån undrar.
Snoop dök upp lagom tills vi var klara. Han inledde med att visa en porrfilm med honom själv i huvudrollen. Smaklöst och grabbigt, som förväntat. Konserten sög big time, med undantag från ett par tre låtar. Vi drog innan han var klar.
På lördagen stavades höjdpunkterna Håkan Hellström, System of a down och backstageparty på ladan. Andra minnesvärda episoder var när vi vakter vägrade släppa in Lasse Winnerbäck att hämta sina grejjer som låg backstage, Niklas Andersson, sångaren i Hellacopters fick också snällt vänta utanför medans vi bad sångaren i Mastodon komma ut och mottaga Niklas hyllningar. Nitiska som vi är stoppades även EMA Telstar-snubbar (trots att de hade rätt typ av armband), påstådda The Haunted-medlemmar, Regulations-gitarrister (han var riktigt sur-full o tjötig) och annat löst folk som promt skulle in och hänga bakom scen på lilla Teaterladan.
Och till alla underbara festivabesökare som står längst fram, närmast oss i diket, och sjunger med i varenda sång av varenda obskyr artist som står på scenen. Fy fan vad ni är söta. Och rara. Och jäklar vad jag älskar Hultsfred. Jag längtar redan tillbaka. Jag bara hoppas att Carlsberg kan sponsra Rockparty nästa år, så att man kan få lite respektabel öl.

postat av bikt.com @ 14:18