It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

Jag besökte avigsidan av min värld i natt. Jag hamnade på efterkälken och försökte hinna ifatt. Följde era röster men ni var steget före hela tiden och det tog lång tid att inse att jag var på avigsidan när ni var på rätsidan. På något sätt hade jag kommit in igenom en reva i tyget, det var vitt där inne och jag trodde ni var där, det lät så. Och jag följde efter era skuggor, men de lös visst bara igenom. Det var som ett snölandskap. Eller det vita, fluffiga fodret på en täckjacka. Många gångar att åla sig igenom med fötterna före, många labyrintartade passager. Och det är väldigt ljust, utom i de trånga gångarna. Till slut såg jag färg genom en tunn vit duk. Jag tog mig dit och såg in i rätsidan. Där stod Karin W från jobbet och tvättade händerna i ett badrum med träpanel på väggarna. Och färgerna kändes så klara och viktiga när man inte sett dem på länge. Jag ville ta mig genom den tunna duken, men Karin sa att de skulle döda mig om jag försökte. Jag visste att jag inte behövde vara rädd för dem och deras stora spruta, jag är snabbare. Och jag kan alltid börja om från början av banan, nu när jag vet att jag inte ska ta genvägen via revan i tyget.

postat av bikt.com @ 00:01