Fem.

Jag borde kanske förstått. När du inte kunde krama om mig som vanligt borde jag nog förstått. Vi tog bilen den dagen. Vi var ju lediga från jobbet, nationaldag och allt. Så vi tog bilen och åkte runt i solskenet. Till min systers jobb, där vi fick gratis jord till balkonglådorna. Till Coop, där vi köpte nötfärs i storpack och revben som jag skulle marinera och grilla till oss på vår mysiga balkong denna försommarkväll. Kanske var du ovanligt tyst. Men jag har alltid försökt att ignorera sånt. Lever hellre i ovisshet än får dåliga nyheter.
Jag är konflikträdd förstår du.

Vi drack vin, tror jag. Vi drack nästan alltid vin, så varför skulle denna kväll vara annorlunda. Jag grillade revbenen i en egen marinad inspirerad av Jamie Oliver. Och du var ovanligt tyst.

Så kom skymningen, där på vår balkong. Och jag tog en sista cigarett. Du bad om ett bloss. Du som aldrig röker. Jag blundade hårt. Försökte undvika katastrofen.
- Vi måste prata.

Och där slutade jag andas.

Jag nickade och följde dig stumt in i lägenheten där du gjorde slut på ditt lidande och inledde mitt.

Två dagar senare satt jag ensam kvar på golvet i den lägenhet vi delat i fyra år. Mindes det liv vi delat i över åtta. Och det enda jag kunde tänka på var hur enkelt du bara hade rest dig upp och vänt allt ryggen.

Jag är avundsjuk på den förmågan.

postat av bikt.com @ 17:06