On a last chance power drive

När jag är rastlös, ledig och med bil så tar jag ofta det miljövidriga beslutet att köra iväg någonstans för att vara lite själv i min plåtbubbla och spela favoritmusik på högsta volym. Och för att säga hej till någon förstås. Idag var jag alla dessa tre saker samtidigt så jag tog lilla Siri till Pukared för att säga hej till pappa som fällde träd på sitt lantställe. Jag har alltid lite svårt för att köra på 110 vägar. Eller åtminstonde riksväg 40 mot Borås. Det är många broar över vattendrag och de är hala när det är kallt säger min bok från vägverket. Det var kallt idag. Det snöade till och med. Och jag hatar riksväg 40. Så egentligen kan man fråga sig varför jag gör såhär mot mig själv. Varför kör jag om långtradare i 130 knyck och biter min underläpp blodig av rädsla. Jag får hjärtklappning, tunnelseende och handsvett bara jag ser en långtradare i horisonten, medveten om att jag snart ska tvingas köra om monstret. Och precis när jag blinkar ut och trycker plattan i mattan på min trecylindriga bil med 68 hästkrafter vill jag bara gråta. Det är alltid mitt sista ögonblick på jorden och jag undrar om de kommer se vilken låt jag lyssnade på när de skrapar loss vraket från långtradarens vänstra bakhjul.
Men jag dog inte idag heller. Vi bakade tunnbröd och delade en hof, sen åkte jag hem igen. Körde bara i 90 för att slippa köra om något. Men det resulterade i att jag själv blev omkörd av flera långtradare, vilket är nästan lika obehagligt. Och dessutom lite genant.

När jag kom hem följde en liten hund efter mig hela vägen upp till min lägenhetsdörr och satte sig med viftande svans och väntade på att jag skulle släppa in honom. Hade jag inte varit så allergisk hade jag nog behållt den.

postat av bikt.com @ 17:41