Dag fem - Dia cinco

Imorse ringde klockan kvart över sex, upp och hoppa - första dagen i skolan. Som bekant så är jag bekväm och praktisk och inte överdrivet snål så jag tog taxi första dagen. Räknade till femton kvarter som jag hade promenerat på Carrer de Mallorca igår under tiden jag satt i taxin. Och jag vet att det är minst det dubbla åt andra hållet. En riktigt lång gata kan man säga. Framme i skolan blev jag visad till ett väntrum. Eller väntrum och väntrum. En stor plats mitt i skolan med soffor och massa tysta flickor som också satt snällt och väntade. Klockan åtta blev vi visade till ett rum där de hade amerikanska stolar, sådana där med ett litet skrivbord som armstöd. På höger sida. Perfekt om man är högerhänt. Men det är man inte. Hur som helst fick vi inte sitta där så länge. När mannen frågat vilka som inte hade läst spanska innan var vi bara fem kvar i rummet. Vi fick snällt lomma iväg till ett undervisningsrum och blev tilldelade en lärare. Nestor, 40 bast. Superskön kille som påminde så mycket om min svåger. Och sedan rann timmarna iväg. Efter halva tiden fick vi ny lärare, lite yngre, lite fräsigare. Nästan lite märklig till och med. I min klass går en tjej från Tyskland som är 18 år och inte kan ett enda ord på spanska. Hon ska plugga i tolv veckor och blev förfärad över att vi fick läxa. "I'm on a vacation!" Snacka om att föräldrarna pröjsat den utbildningen. Det går även en kvinna från Norge och hennes dotter, de ska bara gå där i en vecka. Och en snubbe med det spanskklingande namnet Miguel Lopez Rodriguez. Han är fransman och ska plugga i två veckor. Så det ska bli muy intressant att se vad som händer när mer än halva klassen försvinner om några veckor. Efter skolan snabbade jag mig för att träffa hyresvärden, Sebastia Que, vid min nya lägenhet. Jag fick hälsa på vaktmästarna och den ene följde med upp (alla åttionånting trappstegen) till min matos-lukande lägenhet. När de gett sig av började jag min flytt. Att gå genom gamla staden med rullväskor är ingen konst här. Inga kullerstenar, bara platt fin mark. Men att bära tungt uppför (och nedför) sjukt många trappor i minimala trapphus, det är ingen picnic. Nåväl, man får snygg rumpa av att gå i trappor har jag hört.
När allt var flyttat och klart vevade jag ihop lite carbonara (minus ägg) i mitt nya kök och kopplade upp mig på Internet (äntligen). Fick prata med nära och kära på Skype. Med och utan kameror och microfoner hos vissa. Men det gör inget, avståndet känns så mycket kortare när internet finns till hands.

postat av bikt.com @ 23:31