>No one’s picking up the phone

>Jag minns ljuset från fönstret i köket bäst. Det var riktat mot söder och vette ut mot vår lilla gata i vårt lugna villaområde. Jag minns hur vägen krökte sig ner mot radhusområdet och försvann. Hur den glittrade när det hade regnat och solen reflekterade den fuktiga asfalten så att det bländade in i köket där vi satt om helgerna vid ett dignande frukostbord som doftade earl grey och prickigkorv. Omfamnade av korktapet och furulister. Trygga, varma och lyckliga.

Precis så blänkte gatan idag för elva år sedan. Men så otrygg, frusen och olycklig har jag aldrig förut känt mig i det köket. Eller någon annanstans, någon annan gång.

En sak har jag lärt mig, och det är att jag aldrig kan förlora dig. Du är fortfarande så levande i mina drömmar.

 

This entry was posted in Mama. Bookmark the permalink.

Leave a Reply