11 Månader

I elva månader har jag varit mamma. I elva sömnlösa, partybefriade, hårfällande månader har jag fått äran att umgås med världens finaste lilla tuss och fått se hur hon utvecklats från en liten hjälplös spädgris till en alldeles egen person. En person som sprattlar med benen när hon blir uppspelt, dvs nästan jämt. En person som med ett bestämt “Eh!” kräver uppmärksamhet från såväl sina föräldrar som förbipasserande främlingar på stan. En person som när hon väl fått uppmärksamhet fyrar av sitt mest bländande leende med skrattgropar, tänder å allt. En person som nyfiket pekar på allt och med ett befallande “Titta där” ska bäras runt och peta på alla saker som finns i hemmet utom räckhåll. En persom som älskar mat och äter upp både sin egen och större delen av sina föräldrars mat. En som kvittrande pratar till sina dockor, gosedjur och kattungarna i sina bilderböcker. En som biter på allt. En som drar mig i håret, näsan, munnen, öronen och ögonlocken och undersöker mig grundligare än en Öron-Näsa-Hals-läkare. En som sjunger, sittdansar med armarna i luften och spelar både piano, munspel och gitarr med en häpnadsväckande inlevelse. En som har en surmin som är det sötaste jag vet. En som inte vill sitta still och aldrig vill gosa. Men som delar ut stora kramar och blöta pussar när hon får feeling. En som plockar ut maten från sin mun och erbjuder sin matare som nästan alltid tackar nej. En glad, sprallig, kärleksfull trollunge, det är vad jag fått leva med i elva månader. Och det var värt varenda missat party.

This entry was posted in Nora. Bookmark the permalink.

Leave a Reply