Hets

Jag är van vid att jobba snabbt. Eller, jag var van vid det. Har ju varit mammaledig i elva månader och nyss börjat jobba igen, så vanan har väl brutits något. Hur som helst. Jag gillar att ha fullt upp på jobbet, jag gillar mitt jobb och tiden går dessutom mycket fortare om man inte rullar tummarna (eller målar naglarna) arbetsdagarna i ända. Men nu känner jag vibbarna av bägaren som rinner över. Efter att ha tagit över uppgifter från tre personer som lämnat oss försöker jag sätta mig in i allt på en gång, jobba tre gånger så snabbt. Och idag svajade marken under mig på lunchen.
Problemet är att jag kunde jobba över förr, det var liksom inga problem. Men när jag idag sitter ensam kvar på kontoret och slås av insikten att jag inte kommer få träffa mitt barn idag, då brände tårarna bakom ögonlocken. Så jag skickar ett vädjande meddelande till min man, att snälla vänta med att natta henne bara fem minuter. Slår igen datorn och rusar ner för trapporna och cyklar allt vad jag kan. Och jag hann. Jag fick natta mitt barn.

Inget är viktigare än det.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply