The Happiest Days of our Lives

För exakt ett år sedan låg jag på Östra Sjukhusets BB-avdelning och vågade inte somna. Trots att jag varit vaken i nära två dygn och utsatt min kropp för den största fysiska utmaningen någonsin och därtill tappat nära en liter blod låg jag helt klarvaken och bara lyssnde till dina andetag. Då och då hostade du till och svart fostervatten kom upp ur din pyttelilla mun. Det var mycket därför jag inte vågade somna. Du kräktes fostervatten och jag hade minsann hört att om man råkar ligga på rygg när man kräks så kan man kvävas. Det hade Jimi Hendrix och en handfull andra rockstjärnor drabbats av, det visste jag bestämt. Så där låg jag. Omtumlad, utmattad och livrädd. En sköterska undrade om jag inte ville ha dig bredvid mig i sängen, jag trodde hon var galen. Man kan ju rulla över bebisarna i sängen och dessa sängar var ju knappt byggda för en person, hur skulle vi bägge få plats? 

Att skaffa barn är att skaffa oro. Hur kan man inte oroa ihjäl sig över det absolut finaste man någonsin sett och som dessutom är din uppgift att beskydda. Som är skör som en nykläckt sparv (fast bebisar är inte så himla sköra försäkrade barnmorskan oss medan hon med van och ganska barsk hand tog av kläderna på- och badade vårt barn) och alldeles beroende av sina föräldrar. Oron dämpas dock med tiden och så småningom springer man inte in till spjälsängen tio gånger per kväll för att se så du fortfarande andas. Jag vet ju nu att du aldrig skulle somna med ansiktet i kudden och om det ändå skulle hända så är du stark nog att byta ställning.

Så det har gått ett år. Ett år av oro och ett år av glädje. Av fascination över att se ett liv bli till och utvecklas i en rasande fart. Tänk att min lilla nykläckta sparv skulle lära sig hålla huvudet själv, rulla runt på mage, åla, krypa och slutligen gå. Klappa händerna, sjunga och gunga i takt med musiken, du som alldeles nyss upptäckte dina fötter och händer. Vart tog tiden vägen? Jag ber för att tiden ska stå stilla nu en stund. Så att vi hinner med att njuta av allt det nya du lärt dig. Dina alldeles underbara stapplande steg som snart ska bytas mot spring, låt oss få stanna kvar här ett tag. Och njuta. 

  

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply