När mamma dog körde Vattenfall sin "två hål i väggen" kampanj på reklampelarna över stan. Fråga mig inte varför jag väljer att minnas det. Kanske om jag kan plocka fram de små detaljerna ur minnet, blir min mamma levande igen.

Ett foto av dig och mig. Jag är knappt ett år och kämpar för att stå upprätt. Din blick är frånvarande och jag stödjer mig på Dig och på bordet med ansiktet vänt mot kameran i ett leende.
Nu kämpar jag återigen för att stå upprätt, men med enbart bordet som stöd är det svårt.

Du ringde mig varje Lördagskväll. Berättade om hur nära det var att du vunnit på Bingolotto. "Jävla Loket" sade du. Jag lyssnade tålmodigt, "Ja, jävla Loket" svarade jag leende. Jag har inte varit hemma en enda Lördag sedan du dog.
Jag är rädd för att du inte ska ringa.

Någon sade att det var läskigt hur lika vi var, Du och Jag.
Läskigt? Vad skulle jag ta mig till utan den likheten?
Det är det enda levande jag har kvar av dig.

Jag såg konturen av dina fötter under den gula sjukhusfilten. Jag tvingade mig själv in i rummet, rummet för avsked, jag måste se dig. Det visste jag.
Ditt hår var fuktigt, Dom har tvättat dig och jag kan inte röra dig. Jag kan inte, jag vill inte. Vill inte känna den kyla som tagit din kropp i besittning.
Min varma, mjuka mamma, hur kunde din kropp bli så kall och stel.

Vår älskade, älskade mamma.
Det räckte inte till med ett älskade. Vi sade det så sällan i livet, så vi fick överdriva efteråt.

Jag bävar för sommaren. Det var den tiden på året som du blommade. Din födelsedag, min födelsedag. Dina lyckliga ögon, ditt glada skratt. Dina bara, brunbrända ben. Din halmhatt, din tygväska med termos och korsord.
Hur ska jag överleva en sommar utan dig?

Fler texter till en mamma från en dotter