The fine art of driving

En gång i tiden, för cirka ett halvår sen, trodde jag att det var omöjligt att lära sig köra bil. Tre månader senare trodde jag att det var enkelt. Nu tror jag att det är skitsvårt.
Jag hade en dubbellektion igår, en väldigt trevlig dubbellektion. Vi åkte från Järntorget bort till Älvsborgsbron (som har den sjukaste 360-gradiga svängen jag någonsin kört i), över bron och bort mot Säve på Hisingen. På Landet. Där fanns hästar och katter och ett par bilar. Soligt vinterlandskap och snirkliga småvägar. Övningen bestod i att lära mig landsvägskörning, max acceleration och panikbromsning. Allting gick väldigt bra och jag fick godkänt. Tre kryss. Fick till och med sätta upp en tid för Halkkörning (som om jag inte redan övat det hela vintern). Sedan var det dags att köra lite privat med min syster och hennes pyttebil, Hyundai Getz. Jag kände mig väldigt skicklig, även om jag nånstans i bakhuvudet vet att jag aldrig skulle klara av att köra bil ensam. Jag borde egentligen inte ens få lov att köra bil med folk, jag kör alltid mer i mitten på vägen än till höger och om ingen hade varnat mig så hade jag nog krockat för längesen. Trots att jag vet allt detta så envisades jag med att köra svågerns stora, nya Hyundai Tuscon med fet dieselmotor hem på kvällen. Via Lotta skulle vi dessutom, för att jag skulle få låna hennes gigantiska resväska till Vegas. Sagt och gjort. Det började dåligt. Jag fick inte in backen. Inte en enda gång fick jag in backen fastän jag trodde att jag hade fått det. Gång på gång körde jag framåt, allt närmare betongväggen. Min syster fick lägga in backen åt mig och mitt nyvunna självförtroende började dala. Om man håller till i mitten av vägen med en liten bil så kan det vara ok. Men med ett stort vidunder tar man liksom bägge filer i anspråk och det är inte ok. Så för att kompensera försökte jag hålla mig så långt till höger som jag vågade. Det blev för långt. Min syster satt krampaktigt bredvid mig och försökte med lugn stämma få mig att sluta försöka ta livet av oss bägge. Jag försöker applicera allt jag någonsin lärt mig, men det verkar som om vissa saker är svåra att fatta om man hela tiden byter bil när man inte ens fått in vanan att köra en av dem.
När vi väl närmar oss Linnéstaden hetsas jag iallafall att ta Linnégatan ner till Lotta, det är ju trots allt den närmsta vägen. Jag har kört på Linnégatan förut, men bara i dagsljus och med en hälften så bred bil. I mörker, där halva vägen är uppäten av parkerade bilar och den andra halvan av den eviga snön, är det lite lurigt att köra en Tuscon. Jag fick min syster att skrika i ett ögonblick av dödsångest när jag nästan nuddade en parkerad bil och jag misstänker att jag nästan körde på en person som ville ut på ett övergångställe precis där jag svängde av in till Lotta. Och väl inne på denna tvärgata ångrade jag bittert mitt val av jättebil. Mer än halva gatan var upptagen av ett vägarbete och det var fanimej rena turen att vi klarade oss utan minsta skråma hela vägen fram.
Syrran fick ta över ratten efter vi hämtat väskan och jag tror att min första bil kommer bli en liten rackare trots allt.

postat av bikt.com @ 10:48