Leaving Las Vegas

Våra två sista dagar i Vegas var lediga dagar med fria aktiviteter. Vi tog tillfället i akt och åkte till Grand Canyon olämpligt tidigt på Torsdag morgon. Kl 04.50 gick vi upp och tio över fem hämtade vår sura taxichaufför oss på Sunterra Desert Paradise resort dit vi flyttade efter våra två första nätter på The Venetian.
Vi blev avsläppta på The Orleans, ett rätt coolt hotell som givetvis såg ut att höra hemma i New Orleans. När solen just steg upp över horisonten kom bussen och hämtade oss och vi fick åka på tur genom Vegas för att samla upp folk från de större hotellen innan vi slutligen hamnade på nån slags station för att vänta på den riktiga, stora bussen. Vi mötte några amerikanska kvinnor på Xanax som skulle flyga till GC och jag blev rätt avis, jag har för mig att jag sett flygningar med helikopter i Canyonen och de var ju inte lite häftiga. Men att åka buss genom Arizona skulle visa sig vara häftigare än så. Först bar det av till Hoover Dam och eftersom det stod på våra lappar att man inte fick ha med sig stora handväskor dit på grund av terror-risken så fick vi snällt lämna väskorna hemma och packa våra grejjer i plastpåsar. Det visade ju sig vara helt överdrivet och polismannen tittade bara snabbt in i bussen och önskade oss en trevlig dag. Morr. Där fick man släpa runt på en risig kasse hela dagen helt i onödan. Hoover Dam var mäktig men miljön runt om kring var mäktigare. Colorado River följde våra spår hela vägen till Grand Canyon och de höga, dramatiska bergen var som hämtade från en Vilda Västernfilm. Bussen åkte längs prärien och när vi närmade oss såg det ut som om vi var i Canada, med tallar, berg och snö(!). Jag oroade mig lite för min utstyrsel, jag hade ingen jacka och inte ens långbyxor på mig. Hade enfaldigt föreställt mig att det skulle vara riktigt varmt och soligt, men här var det snö.
Efter fem timmar och en kort matpaus var vi framme i Grand Canyon National Park och det var verkligen en syn för gudarna. Mäktiga, vertikala berg och fasansfulla stup och långt där nere, Coloradofloden. En kondor svävade majestätiskt runt i avgrunden och allt var stilla och varmt. Snön smälte och bildade leriga stigar som vi halkade runt på och plötsligt var vi hundra år tillbaks i tiden. Vi hittade guld i en klippskreva och drabbades av guldfeber. Och alldeles för snart var det dags att åka hem igen. På hemvägen fick vi njuta av Arizona i solnedgång och hela tiden önskade jag att vi kunde stannat kvar i Grand Canyon för att campa på dess botten. Det kan man nämligen göra och vi träffade en trevlig man som hade gjort det för exakt trettio år sedan. Jag blev avundsjuk, igen.
När vi närmade oss Vegas fick vi åter se en vacker syn. Hela staden bara glittrade av ljus. Denna platta ökenstad, omgiven av majestätiska berg, är faktiskt vackrare än vad man kan tänka sig. Trots att den är förstörd av ytlig plastighet och neon. Och de människor vi träffat och talat med har alla haft vettiga, kloka och sunda åsikter. Fjärran de vi mötte i Florida.

Vår sista dag var solig och ljuvlig. Den spenderades vid poolen på vårt lägenhetshotell. Först i vertikal ställning för att dyrka solen och få en aning färg på det likbleka skinnet. Sedan spelade vi biljard en stund innan vi drog igång med vår barbecue. Sen var det finkläder och en tur till Bellagio, New York New York, MGM och Mandalay Bay. På NY NY åkte vi dessutom en livsfarlig berg-o-dalbana, skrangligare än någon annan bana i världen. Vi missade såklart UB40, som spelade i en källare på Mandalay men det gjorde inte så mycket eftersom vi var alldeles för trötta efter en grov partyvecka med tidiga morgnar och sena kvällar. Vi stack hem till vår balkong och kröp till kojs efter att ha delat en fantastisk flaska Monkey Bay, Sauvignon Blanc från Marlborough i NZ.
Så kom lördagen och det var dags att packa väskan. Jag var lite orolig för övervikt och lämnade en del onödigheter på hotellet för att väskan skulle gå att lyfta. Det gick fint till slut och vikten hamnde på 47 pounds enligt flygplatsens incheckningsvåg. Vårt bagage blev röntgat och incheckat hela vägen till Gbg och vi kunde slappna av och leta upp vårt plan för resan till Denver. Den turen tog oss över klippiga bergen och även detta var en syn för gudarna. Amerika är väldigt vackert ändå. Från Denver bytte vi till Frankfurt och en lång flygning med trånga platser och obekväma sovställningar senare var vi jetlaggade och fina på Frankfurts oerhört trista flygplats för en fem timmar lång mellanlandning. Tiden gick ändå rätt fort och snart var vi på Landvetter där jag återigen fick känna mig som Stig-Helmer Olsson eftersom mitt bagage ännu en gång fastnat i Frankfurt. Det kunde i och för sig befinna sig vart som helst i världen eftersom de inte fick upp mitt bagage på datorn, men om jag känner Frankfurt rätt så har de helt enkelt struntat i min väska på grund av platsbrist. Imorse kom den hem iallafall och jag slapp bära 47 pounds en enda meter. Kunde bara konstatera att låset fortfarande var trasigt, att ingen hade rotat igenom väskan samt att jag hade köpt fel solcreme.
Men tack gode gud för att väskan kom fram. Jag har nämligen världens finaste Converse i den.

postat av bikt.com @ 10:54