Begin to Hope
måndag, augusti 27, 2007
När jag var barn åkte vi hem till dig varje Söndag. Vi fick slottstek med potatis och sås och till efterätt hade du gjort chokladpudding i en stor glasskål. Vi fick äta tills vi storknade och sen lekte vi med de magiska sakerna som låg i tredje lådan i köket. Om man blev trött fick man ligga i din fina dubbelsäng som hade inbyggd radio och röda sammetskuddar i ryggstödet, en säng som plockad från Dallas. Ni hade tonvis med serietidningar och jag läste Acke och Kalle Anka tills jag somnade och pappa fick bära mig till bilen för att köra den korta biten hem. Du var ofta ute och reste till spännande länder och jag fick alltid en docka från landet du just besökt. En Indiandocka med vit vinterpäls var min favorit och jag har fortfarande kvar henne någonstans i en låda i källaren. Hela ditt hem var som en världsutställning. En liten spårvagn från San Fransisco, en tallrik från Niagarafallen. En docka från Singapore. Och så fick jag se bilder från Sea World och tänkte att en dag ska minsann jag också åka dit. Och jag kom dit. Fick uppleva det jag drömt om som barn, och jag tänkte på dig.
Det är så svårt att sätta ord på vad jag känner nu. När du plötsligt inte längre känner igen oss. När du inte minns allt du varit med om, alla ställen du besökt. Du som just blivit lycklig igen. Bytt lägenhet. Skaffat fågel som hette Pelle, precis som den fågel du hade för femtio år sedan. Men en sak vet jag. Och det är att livet är grymt och orättvist. Och att jag önskar jag fick höra dig berätta om Sea World, bara en gång till.
