Sweet Sangria

I natt gick jag ut på en balkong och såg en gammal kvinna gå rakt in genom väggen och försvinna. Därefter dök mamma upp från ingenstans och var också på väg in genom väggen när jag stoppade henne. Vi gick in i lägenheten och stod i badrummet och pratade. Vi pratade om att jag inte träffat henne på så länge och att jag skulle besöka henne i helgen. Visst är det krångligt att besöka henne, men om man bara vet exakt vart ingången är så blir det lättare. Och trots att det är en massa gångar där, och dunkelt, och mycket folk, så brukar jag alltid hitta henne ganska snart. Fast sedan sa jag att jag kanske inte borde besöka henne något mer, att jag skulle vänja mig av vid att träffa henne. För hon är ju borta, och jag måste acceptera det. Och jag sa att det är bara så svårt att acceptera det, att det är så svårt eftersom hon inte försvann ur mitt liv på ett naturligt sätt. Det är svårt att släppa taget för att jag behöver dig fortfarande, sa jag. Och nu när man kanske kommer skaffa barn inom några år eller så, behöver jag dig mer än någonsin. Och jag saknar dig och vill inte alls släppa taget, eller sluta träffa dig. Och hon var så förstående, så lugn och trots allt så levande. Hon såg bara lite annorlunda ut på näsan, och det påpekade hon själv. Men så kanske det går när man varit borta från livet i snart åtta år, vad vet jag.

Hissen är fortfarande trasig, och det är även jag. Men än är det inte lördag. Och på apoteket sålde de en tom flaska nässpray till mig, det upptäckte jag när jag kom hem. Men ikväll ska vi trots allt dricka Sangria och lyssna på sällskapsresan-soundtracket. Och då är allt bara bra igen.

postat av bikt.com @ 13:08 kommentera

Trasig

Det är något lurt med mitt immunförsvar. Så fort en förkyld människa är i min närhet kastar sig virus och baciller handlöst över till mig och dansar La Cucaracha på min kropp. För att undvika överdrivet många karensdagar och frikort hos både sjukvård och apotek försöker jag finna orsaken till min klena hälsa. Gick jag barfota i julas? Satt jag framför en nysande gubbe på spårvagnen i morse? Höll mina arbetskamrater för munnen när de hostade på mitt tangentbord? Enkla saker som är lätta att undvika och som jag ju faktiskt också HAR undvikit. Förutom det där med arbetskamraterna då, som hostar exakt hela tiden. En sak har jag dock märkt, och jag börjar kanske ana ett samband här. De senaste tre gångerna jag varit förkyld har vår hiss slutat fungera. Jag kan vara något på spåret här, och får helt enkelt börja föra hiss/förkylningsdagbok. Right here. Right now.


22-?/2 Hosta och lite feber. Hissen har fastnat lite under första våningen med en dörr som inte går att öppna.


11-16/1 Halsfluss, feber, snuva. Hissen står på våning fyra i nästan en vecka, dörren går att öppna men det går inte att åka till någon annan våning.

Tyvärr minns jag inte exakt hur det var med förkylning och hiss innan detta, bara att tidigare samband har förekommit. Jag ska föra nogrannare studier över detta fortsättningsvis. Och imorgon ska jag ringa fastighetsskötaren som får fixa hissen illa kvickt, så kanske jag hinner bli frisk till på lördag.

postat av bikt.com @ 22:29 kommentera

Out On The Weekend

Helgen började fint med att jag glömde telefonen på jobbet. Vilket i sig inte är en katastrof. Men efter att ha ätit gudomliga friterade ostfyllda jalapeños och ett sagolikt kalkonspett med jordnötssalsa på Klara upptäcker jag på en kall och mörk gata att även mina hemnycklar är kvarglömda. Utan nycklar kommer man inte in, och ute är det kallt. Och mörkt. Då är det tur att man har en Lotta som sällskap. Inte nog med att hon har telefon, hon bor nära och låter mig slappa i hennes soffa tills räddningen dyker upp nån timme senare.

Några andra väl valda ögonblick från denna helg kan ni läsa om i veckans megasupercoola fotodagbok.

Öppna helgens fotodagbok

postat av bikt.com @ 16:37 kommentera

Födelsedag

Idag fyller en av mina favoritmänniskor år. Detta måste ju firas med en regelrätt hyllning. Även om personen i fråga inte ens lärt sig läsa än.

Öppna hyllning

En annan sak som har födelsedag idag är det nya utseendet på min site. En månad gammal. Grattis siten!

postat av bikt.com @ 14:20 kommentera

Skandal.

Det är snackas en massa i tidningarna nu angående en skandal som drabbat Hockey-Sverige. Hela Hockey-Sverige verkar lamslaget på grund utav att tre av dess främsta företrädare varit dumma nog att ta med sig en tjej som de utövat sexuella aktiviteter med på ett hotellrum i Stockholm helt nyligen. Dumma nog att bli avslöjade. Dumma nog att vara otrogna. Dumma nog att dricka alkohol mitt under säsongen. Dumma dumma pojkar som ska skämmas. Skämmas inför sina fruar och barn. Sina familjer och vänner. Sina fans och för hela Hockey-Sverige.
Men vart tog flickan vägen i denna debatt. 22-åringen. Hon som fått för mycket att dricka och kommit bort från sin kompis. Hon som hade minnesluckor från större delen av kvällen, liksom så många av mina vänner och liksom jag själv flera gånger har haft. Hon som vaknar på morgonen i ett främmande rum, med främmande män och inte har en aning om vad som hänt henne. Varför pratar ingen om henne, om varför hon utnyttjats, om problemet. Om brottet som inte är brottsligt. DET är skandal.

postat av bikt.com @ 14:23 kommentera

Irritationsobjekt

Det finns inget värre i hela världen än att vänta. All denna väntan i livet tar kål på mig. Jag blir galen av att vänta. Varför ska i hela fridens namn ska man någonsin ens behöva vänta? Nu är det enda som gäller, ok? Aldrig sen. Nu.

postat av bikt.com @ 16:50 kommentera

Ms Cool

Jag har alltid inbillat mig själv att jag är en väldigt ostressad och harmonisk människa. Visst går mina ben fortare än de flesta andras ben och visst kan det bli bråttom till jobbet för att jag inte kunde ta mig upp ur sängen i tid på morgonen. Men ändå, stressad? Nej, jag är lugnet själv. Inte ens när jag började få störiga kväljningar de morgnar jag var försenad till jobbet ville jag kalla mig något annat än Ms Cool. Så pratade jag med min kära far på nyårsafton för att få råd om hur jag gör den bästa såsen till nyårsteken. Och liksom alltid kände jag mig lugn och harmonisk även om jag hade magknip av någon konstig anledning.
Då säger min pappa att jag låter andfådd. Och stressad. Han säger dessutom att jag ofta låter andfådd. Och stressad.
Stressad?! JAG?!

Så jag började fundera på det där med stressen. Den osynliga. Den som jag aldrig märker av. Och det jävliga är att den faktiskt finns där, djupt där inne. Och obehagligt nog har jag aldrig noterat dess existens, bara lidit symptomen. Kanske har jag inte märkt den för att jag inte är stressad över min arbetssituation eller pressen att vara en duktig mor eller en lydig elev.

Mitt problem är snarare att jag stressar för att hinna med så mycket som möjligt innan dagen är slut och jag måste sova. För jag MÅSTE sova. Och där ligger nog en stor del av problemet. Jag värderar sömnen så orimligt högt att jag stressar järnet för att inte missa dessa åtta timmar av himmelrike. Och denna ljuvliga sömn lämnar mig därmed endast sexton timmar att spendera på övriga aktiviteter. Nio av dessa timmar försvinner rätt ner i ett heltidsarbete och då blir det ju bara ynka sju timmar kvar av dagen. SJU TIMMAR! Det är ju ingenting! En timme försvinner dessutom på morgonen när man egentligen bara förbereder sig för att arbeta. En timme försvinner på resväg till och från arbetet. En timme går till att stilla hunger. En timme till att träna. Sedan finns det bara tre ynka timmars fritid kvar av mitt liv varje vardag. Och på dessa tre timmar ska jag hinna göra allt det där som är så himla roligt. Som att se på Club Goa, The Simpsons (det tecknade originalet, inte de hemska drillade amerikanska sjungande systrarna), Americas Next Top Model, Fab 5, Letterman, West wing, Extreme makeover home edition och en handfull andra program. (Tack och lov att de har teve på gymet så att man kan baka ihop lite nytta med nöje!)
Efter detta vill jag hinna spela lite på minst tre av mina pågående tevespel, skriva en liten text, editera lite bilder, surfa lite, klippa lite ljud, se på en bra film och krama min älskling. STRESSAD?! JAG?! Som fan.

postat av bikt.com @ 11:37 kommentera

Glädjeämnen

Nu när våren är i luften och jag har köpt nya sneakers känns det liksom helt naturligt att lovebomba lite löst folk sådär på måfå. Nämligen mina fina vänner. Detta gör jag genom att helt sonika hänga ut dem i min fotodagbok, ondskefull som jag är.

Öppna helgens fotodagbok

postat av bikt.com @ 21:22 kommentera

Neighbours, everybody needs good neighbours...

Några av de mest komplicerade förhållandena man har i livet har man till sina grannar. Därför att i vårt härligt avlånga land gillar vi oftast inte att ha grannar. Helst skulle vi se att de grannar vi har höll sig på rummet och aldrig befann sig i de allmänna utrymmena så som tvättstugan, hissen eller ens ute på balkongen. De flesta av oss har en och annan granne att reta sig på och jag är inget undantag. En av mina grannar snor el från trapphuset via en förlängningskabel genom brevinkastet. Nämnda granne glömmer även stänga sin ytterdörr allt som oftast, vilket egentligen borde betyda att den grannen litar fullständigt på de övriga hyresgästerna i huset. Modigt. Och samme granne återigen har för vana att ringa på hos oss på de mest udda tider och fråga om vi har en flaska vin att låna ut. Eller en skruvmejsel för den delen. Den grannen gillar nog att ha grannar, trots att vi aldrig har vin att låna ut.
Vi har också förärats med nyinflyttade partygrannar. Inte det att jag ogillar att grannarna har fest, men de kan väl åtminstonde spela BRA musik om de ändå ska öppna fönstrena kl 04.20 och spela på högsta volym för hela stadsdelen. Dock är detta inget problem som inte kan lösas med ett par välplacerade öronproppar. Vi har ju ändå fördelen att vi bor högst upp i huset och slipper dunsarna i taket när de dansar Pogo.
Om man jämför så är mina grannar ändå helt okej. De är aldrig otrevliga och en av dem har till och med en gullig hund. Min vän däremot har helt vidriga grannar. Deras fester stannar inte vid dålig musik. Nej, deras fester spänner över fyra våningar och tre lägenheter. Samtidigt. Sen kräks dom på sina grannars fönster. Och där har vi ännu en nackdel med att inte bo på översta våningen, man kan få grannarnas lämningar på fönstret. Eller så kan man få oväntat inbrottsbesök genom köksfönstret på självaste julafton. Nu har dock min goda vän fått en ny lägenhet, i samma hus. På näst översta våningen ska hon trona, med en fantastisk utsikt över staden och all möjlighet i världen att ge igen på de kräkande grannarna. Men näst högst upp räcker inte. Näst högst upp är inte högst upp. För högst upp, ovanpå min väns nya fina lägenhet, bor en stampare. En person som vid minsta ljud från grannarna efter kl 22, för att visa sitt missnöje, dansar Pogo.

postat av bikt.com @ 10:34 kommentera