Carnival
tisdag, augusti 30, 2005
Ibland behöver kroppen kött i mängder, med bearnaissås gjord av gud fader själv. Speciellt dagen efter dagen före om dagen före var en kväll på Klara där man firade en vän som fyllde tretti med pompa och ståt. Eller drinkar och öl. Och hundra cigaretter. Tack gode gud för såsen, och för köttgrottan i Nordstan.
Untitled
fredag, augusti 26, 2005
Inatt blev jag jagad av en stor grå varg. Jag hade en pistol som jag skulle skjuta vargen med, men när det misslyckades såg jag att det inte var en pistol utan en spritpenna. Så jag gjorde det bästa av situationen. Jag målade vargens ögon svarta med pennan, så att han inte kunde se mig. Vi sprang ikapp ner för berget, och jag nästan svävade över stockar och stenar för att hinna före honom.
Sedan gav Annika mig ett mosigt, halvsmält värmeljus som doftade persika. Men jag ville inte ta emot det, för jag hade inga pengar.
Tankar
onsdag, augusti 24, 2005
Jag funderar på om jag vill flytta till Malmö. Är det kul där? Kommer jag må bra så långt från allt som är mig bekant? Kan man ge upp allt man har för det okända bara sådär. Eller är jag bara en ynklig fegis som kommer ruttna bort bland spårvagnar och goa gubbar.
Funderar på hur man tänker när man låter maten stå kvar i ugnen i ett dygn. Färsk, nystekt makrill. Och sås. Ett sådant slöseri på naturens resurser. Två hela, filéade stackars spirr-makrillar som inte blev gamla. Jag lider men tycker ändå om dig, du glömska, förvirrade, bortskämda man.
Funderar på vad jag ska göra på måndagar nu när jag tagit tjänstledigt tjugo procent. Jag kan sitta hela dagen och le för att jag slipper söndagsångest. Men jag tror att jag ska minsann utnyttja denna lyxdag till att ta körkort. Och skriva recensioner. Och måla tånaglarna. Och äta ostron.
Funderar på hur roligt det är att säga "När jag pratade med Facket..." till vissa människor. Hur man kan vända på en femöring när Facket kommer på tal och helt plötsligt bli mjuk, rar och sockersöt. Ibland tror man att man lever på trettiotalet.
Funderar på sorgen över att sommaren snart är slut.
Om man flyttar söderut, till Malmö, räcker sommaren längre då?
Solskam be gone
måndag, augusti 22, 2005
Igår var en sån där perfekt dag som man har alldeles för sällan i sitt liv. Och då menar jag superperfekt dag, där man inte vill ändra på en enda detalj, där allt är som regisserat av Alan Parker.
Sist jag hade en sådan perfekt dag var när jag och min kära vän Annika var i Skagen för två år sedan. Då solen stekte oss vackert gyllenbruna på den långsamma färjan över där vi satt på akterdäck och käkade medhavda mackor och drack kall hof. Den dagen vi precis hann med tåget till Skagen och solen fortsatte lysa när vi badade benen i Grenen, mellan Skagerak och Kattegatt. Och solen, denna ständiga källa till glädje, följde oss hela dagen för att doppa sig i horisonten med ett fräsande ljud då vi satt på akterdäck till den snabba färjan på väg hem till Göteborg igen.
Men nu var det ju inte den dagen jag skulle prata om, utan gårdagen. Den perfekta söndagen som nästan inte hade en gnutta av den obligatoriska söndagsångesten i sig. För solen fanns där. Och jag var uppe tidigt för att vara en söndag. Och jag åkte spårvagn, ruggigt cool bakom svarta solglasögon. Blev hämtad med snabb båt av Ole på Saltholmen och fick åka denna snabba båt på vågorna från Ylva och de andra Skärgårdsbåtarna. Och jag fick bada på Långholmen, hur många gånger som helst. Och gosa med Linnéa. När vi åkte hem igen somnade Erik i mitt knä. Och vi fick femton nyfångade makrillar av Lars Karlsson Pyssling, makrillar som låg på is i hans fiskebåt. Jag lyckades få in snitsen med att filéa makrill efter fyra stycken och kokade färskpotatisen så perfekt att den smälte i munnen. Och maten med den kalla folkölen var ljuvlig på en ljummen balkong. Trots att dillsåsen blev sådär.
När och om jag begravs vill jag att Brothers in Arms med Dire Straits ska spelas då folk går in i kyrkan, ombord på båten, eller vart nu min eventuella begravning äger rum. Bara så ni vet. Den ingår i mitt livs soundtrack.
Indian Summer
lördag, augusti 20, 2005
Idag är den varmaste dagen på hur länge som helst. En sån dag som man önskar att hela året bestod utav. Och jag firar det med att sitta inomhus och spela Heroes of Might and Magic III. Hur ångestframkallande som helst.
Snart kommer jag ta mig i kragen, duscha och gå till Skansen Krona för att se på solen. Det har den förtjänat.
Svart är det nya svarta
torsdag, augusti 18, 2005
En svart dag är jobbig nog, men när den kommer utan förvarning och direkt efter en vit dag, då vill man helst bara dö. Eller att nån annan jävel ska dö. Så är det nästan idag.
-Stig eller vad han heter. -Sture. Del 2.
onsdag, augusti 03, 2005
Söndag morgon kl tio ringer vår Penta-reparatör och hälsar att han kommer ner till båten om en kvart vilket får alla sjusovarna att kvickt hoppa ut loppebingen för att göra oss respektabla och resklara inför andra benet på vår mäktiga segelresa.
När mannen som ger "En riktig karl luktar diesel" ett ansikte är klar med båten spinner motorn som en katt. Vi svabbar upp återstoden av bränslet på däck och i motorrummet, säger adjö till våra hjältar och tuffar tappert ut ur vår trygga hamn. Det hinner gå hela tre minuter innan vi hör ett envist pipande. Har någon fått SMS? Är det techno på radion? Nej. Det är motorn som piper. Eller kontrollpanelen för motorn, som till råga på allt blinkar envist med sin röda varningslampa. Vi vänder och lägger åter till på Björkö. Denna gången dock för egen maskin.
På två röda är Eilert nere vid bryggan för att förhöra sig om vår situation. Han dyker huvudstupa ner i motorrummet och konstaterar åtminstonde ett nytt problem. Fläktremmen till kylaren har vridit sig och är inte tillräckligt spänd. En penta-motor-försäljare promenerar förbi och snart är även han på jakt i vårt motorrum efter minsta spår av felaktigheter. Eilert ringer "Dieselmannen" som är en god vän till honom och som till vardags jobbar på en fiskebåt i Östersjön där han har hand om motorerna. Men idag var det Söndag, och han väcktes brutalt där han hade somnat i hammocken med en bok över ansiktet. Dock var han inte sen att rusa till vår undsättning och även han stoppa huvudet i vårt välbesökta motorrum. Under tiden som vi dukar upp ceasarsallad och bärs på kajen lagar Eilert och Dieselmannen felen på motorn, bland annat har två sladdar till kylsystemet gått av vilket gör att motorn blir överhettad. Vi trugar reparatörerna med sallad och öl och snart är vi klara för avfärd ännu en gång. Dock inte lika självsäkra som sist.
Färden till Marstrand går oväntat smärtfritt och helt utan incidenter lägger vi till utanpå en motorbåt med tre raggarbrudar och en raggarkung. Då hamnvakten kommer för att avkräva hamnavgiften får vi lyssna till tre lysande undanflykter från raggarbesättningen.
- Hamnavgiften tack
- Men vi har redan betalat!
- Nej det är blå lapp idag...
- Men vi är från Bengtsfors!
- Det spelar ingen roll...
- Men ägaren ligger o sover!
Sedan blev det high life på raggarbåten och deras Creedence överröstar våran "Segling 05" skiva och vi kapitulerar, lånar en korkskruv och är så trevliga vi bara orkar för att raggarna inte ska bli sura och lossa våra tampar under natten. Vi lånar ut en Pink Floyd skiva som deras soundsystem vräker ut över hamnen och vinet värmer våra hjärtan i sommarnatten. När jag senare ska gå ombord i raggarbåten för att hämta tillbaka pink floyd försöker raggarbrudarna förföra mig, jag är raskt nere på bryggan, utan pink floyd.
På måndagen börjar en lång dags färd mot Lysekil och vi gör hela 34 distans där vi motorseglar över vågorna i ett rasande tempo på 7 knop. Vi får en fin plats med bredsidan mot piren och en egen altan och i tre dagar (på grund av blåst) gör vi Lysekil ruskigt osäkert. Även här gillar raggarna sig, men här har de iallafall vett på att ha en riktig raggarbil. När vi är så illa tvugna att åka hemåt erbjuder sig den oförstörde 23åriga hamnvakten att mönstra på som gast och stöd ifall det blir för blåsigt och oroligt på tillbakavägen till Marstrand. Han hoppar glatt ombord, kl 10.15 trots att han gick av sitt nattpass endast tre timmar tidigare. Han heter Stefan och kan inte segla ett endaste dugg påstår han. Men han innehar ett kustskepparintyg och är åtminstonde en hejare på motorbåt. Plus att han är världens trevligaste och vettigaste 23åriga kille. Och han breder våra smörgåsar och borstar bort våran smuts, öppnar vår öl och lyssnar på våra rövarhistorier. En riktig toppengast. Vi hade seglarskola och kryssade i motvind medans vi njöt av kaviarmackor och öl. Torsdagskvällen tillbringades i ett öde Marstrandslandskap. Trots att hamnen var så överfull att båtarna fick ligga för ankare i bukten så fanns det inte en endaste kotte på uteställena och vår sista kväll på havet var inte vidare party.
Fredagen kom och Stefan lämnade båten för att ta sig tillbaks till Lysekil och till sitt arbetspass kl 14. Vi lättade ankar vid halv tolv och seglade långsamt hemåt i gassande solsken. Bästa vädret på hela veckan får man givetvis sista dagen, men vi har åtminstonde klarat oss från regnet. Väl hemma igen ägnade vi några sköna timmar åt att städa ut båten och sedan sätter vi oss med en Blå Thor på bryggan för att invänta Stig eller vad han nu heter.
-Sture.
