Helgen med stort F
söndag, januari 30, 2005
I vår stad är det just nu Filmfestival. Jag är ett stort fan av filmfestivalen och har sedan 1993 varit en flitig besökare. Dock inte i år. I år ska jag bara utnyttja alla kringaktiviteterna. Så som Kinski bar, eller det något bättre alternativet Pustervik. Därför blir helgens dagbok inte särskilt filmorienterad. Men det bjuds på foton, finlunch, frysfika och annat som börjar på F.
Öppna helgens fotodagbok
Egentligen bryr jag mig inte, men ändå.
torsdag, januari 27, 2005
Oftare än inte blir jag förundrad över folk. Som nu senast då ett självutnämnt modeorakel hotade med att flytta tillbaks till ”Sveriges framsida” då oraklet ansåg att ”Sveriges framsida” börjat klä sig någolunda väl för att ovan nämnda person skulle kunna tänka sig att förära staden med sitt boende. Detta hot utfärdades på sveriges televisions kanal 2. På bästa sändningstid utfärdades detta hot av en modepolis med en tvivelaktig guldfärgad tyllkreation som alldeles säkert kostade en halv månadslön. På det viset är jag glad över mitt bristande modeintresse. Det enda plagget jag bryr mig det minsta om är sneakers. Och det är för att de sitter så gött på fötterna. Och lite för att de är snygga. Men mest för att de är sköna. Men eftersom jag är så otroligt ointresserad av mode så inhandlas max ett par om året. Varför ska jag fylla min hall med mer än ett par skor? Det ligger redan alldeles för många dammråttor där och trycker, och dammråttor gillar inte konkurrens. Sneakers funkar dessutom lika bra till blåjeans som till långkjol. Eller varför inte till en tvivelaktig guldgul tyllkreation.
Egentligen handlar det kanske inte så mycket om modet i sig, mer om märken. Märkeskläder har aldrig riktigt givit mig rysningar av välbehag. Jag är fullständigt likgiltig ifråga om märken (bortsett från sneakers då förstås). Det kan vara ett resultat av mina fruktlösa försök att få min mor att köpa mig ett par Levi’s 501 när jag var 13. Byxor som jag ändå skulle klippa sönder strax under bakfickorna på ett högst moderiktigt manér. Det kan också bero på att alla skolkamrater i mina ögon såg ut som små soldater i sina likadana svindyra märkesjackor på gymnasiet. Eller så värdesätter jag bara andra saker, som tevespel.
Mina eventuella barn kommer aldrig att få några omotiverat dyra märkeskläder av mig, hur mycket de än tjatar. Och jag vet hur grymma barn kan vara mot varann, och att risken för mobbing föreligger om inte mina barn har samma dyra märke på bröstet som alla de andra duktiga soldaterna. Må så vara att mina barn inte kommer bära morgondagens hippa märken på sina kläder, men de kommer ha tillgång till nästan alla spelkonsoller som tillverkats sedan 1987 och ha jäkligt coola sneakers.
Soldyrkare
onsdag, januari 26, 2005
Eftersom vi i detta gudsförgätna land lider sådan stor brist på sol tänkte jag försöka fjäska lite för dig, du vackra varma gyllene klot. Snälla, snälla solen. Ser du inte hur mycket vi behöver dig? Och hur fint du gör dig både på morgonen, under lunchen och lagom till trefikan?
Morgonsolen, 25/1 kl 10:05
Lunchsolen, 25/1 kl 11:35
Trefikasolen, 25/1 kl 15:15
Kom snart tillbaks, kära du. Vi saknar dig.
Kostcirkel
tisdag, januari 25, 2005
Jag hade förmånen att växa upp i en familj där en eller två ypperliga kockar tillredde dagens alla mål åt mig och min syster. Och eftersom eftermiddagarna i vårt område oftast var relativt tråkiga då traktens alla barn höll sig inomhus i väntan på att bli serverade middag så satt jag ofta vid köksbordet och betraktade min moders, eller faders, ömma hantering av råvarorna som skulle bli min näringsriktiga föda inom kort.
Eller kort och kort, det tog cirka en timme att laga middagsmat på den tiden. Och det, mina vänner, är väldigt lång tid med dagens mått mätt. Jag kan inte påminna mig om en enda vardag efter jobbet som jag ägnat en hel timme åt att laga middag. Eventuellt kan det ta så lång tid som 40 minuter på helgen, men då lägger man åtminstone tjugo minuter på att fylla på sitt rödvinsglas och tömma det igen.
Hur som helst så lärde jag mig matlagningens svåra konst av mina på området duktiga föräldrar. Det var mamma som lärde mig tillreda sjömansbiff och pappa som undervisade mig i lagandet av köttbullar och levergryta.
Till alla dessa rätter krävs potatis. Denna eviga, knöliga och smutsiga rotsak. Och inte helt sällan fick jag, eftersom jag ändå fanns på plats, skala dessa jordiga knölar. Och jag lärde mig att skala potatis riktigt bra. Så ofta skalade jag att min vänstra pekfinger ständigt var full av ömmande vattenblåsor. Jag skyller min nuvarande potatisaversion på detta ständiga skalande. Det är inte så att jag ogillar potatis som födoämne. Men oj vad det är meningslöst att skala och skala och skala. Jag kan med enkelhet göra en trerätters middag eller slänga ihop något fantastiskt av spagetti, en ynka kycklingfilé och vitlök. Jag älskar att laga mat. Men aldrig att jag ställer mig och skalar potatis. Inte ens om någon annan skalar kan jag tänka mig att koka dem. Jag har aldrig någonsin lyckats med ett potatiskok. Ever. Konsekvenserna av att man inte kokar potatis kan ibland bli svåra, och pappa, om du läser detta kan du sluta läsa nu.
Istället för potatismos äter vi enbart pulvermos. Och det spelar ingen roll att jag spetsar den med grädde, smör och kryddor. Pulvermos är alltid pulvermos. Förlåt mig, mina kära föräldrar för detta.
Men på sätt och vis är det erat fel.
Irritationsobjekt
måndag, januari 24, 2005
Jag avskyr folk som går på snedden. Antingen går man rakt fram, eller så korsar man folkströmmen horisontalt men lämnar företräde, man går inte diagonalt. Högerregeln gäller även gångtrafikanter. Särskilt jobbigt blir det om man går precis bakom en diagonalare och försöker köra om. Det går nämligen inte, de täcker varje flank med sin snedgång. Inte helt sällan slutar det med att jag ökar farten och tacklar dem åt sidan när jag passerar. Herregud människa, lär dig promenera i folksamling för bövelen! Det gäller även dig som söndagspromenerar mitt i rusningsgångtrafiken. Det är ALLTID rusningtrafik i Nordstan. Öka!
Och du Gubbe, som helt fräckt snodde vår tvättstuga idag; Kryp in i ett hål och ruttna.
Gammalt bråte (i hela lägenheten)
söndag, januari 23, 2005
Lördag kväll i vårt vardagsrum.
P.S. Min man ska bli rockstjärna och då jag ska vara hemma hela dagarna, bara spela tevespel, se på discovery och laga suveräna middagar lagom till han kommer hem. Alternativt titta ut över nejden vid vår vingård i Sydafrika, sippandes på en Marguerita.
Undertryckt
lördag, januari 22, 2005
Vi lever i ett vacuum. Bokstavligt talat så lever vi i ett vacuum, min kärlek och jag. Vår lägenhet har nämligen begåvats med ett undertryck så kraftigt att det slår lock för öronen när man öppnar och stänger dörren. Dörren som är nästan omöjlig att öppna på grund av baksuget. Och jag undrar om det verkligen kan vara hälsosamt att leva så, i en tryckkammare.
Under sommarhalvåret, eller sommarveckan som det egentligen är i detta bitterkalla land, är vacuumet inget problem eftersom man då kan öppna ett fönster eller en balkongdörr för lägenheten att andas genom. Men under årets övriga femtioen veckor hotar mitt klena immunförsvar ge vika och bjuda på ännu en härlig förkylning om man ens öppnar en liten centimeter av ett fönster. Och om man ändå utsätter sig för kylan och draget får man stå ut med det ynkliga ylande som slipper in genom fönsterspringan.
Vi har tejpat för nyckelhålet för att lägenheten ska hålla tyst och inte tjyvandas genom det med ett visslande ljud så högt att det håller hela trapphuset vaket om nätterna. Det verkar dessutom bara vara i vår lägenhet som fenomenet uppstår, alla andra dörrar är så tysta och lugna och ju högre upp i huset man går, desto tydligare hör man suset från vårt brevinkast. Som vi inte kan tejpa igen av uppenbara skäl.
Min kära far är ventilationsmontör och därmed något av en ventilationsexpert. Och när han på fäders omtänksamma vis i söndags kom med sin fru hem till sin sjuka dotter med värktabletter och ett playstationspel noterade även han hur det visslade genom den spruckna gummilisten i balkongdörren och begav sig därför ut på en ventilationsinriktad inspektion av vår lägenhet. Och där, bakom elementen, fanns det en spak. Med denna spak kontrollerar man tydligen flödet av tillluft som ska motverka all frånluft vår lägenhet är så välfylld av. En spak som varit stängd så länge att en hel kakafoni av döda småkryp och dammpartiklar exploderade i mitt ansikte när jag drog spaken från dess stängda läge över hålen som ska ge oss luft. Det tjuter nästan värre i tillluftshålen än från brevinkastet och nu oroar jag mig istället för vart luften kommer ifrån, eftersom den inte kommer utifrån, och exakt hur många baciller den innehåller.
Hjärntvätt
fredag, januari 21, 2005
Det sägs att man måste kompromissa en hel del när man är i ett förhållande. Vi kompromissar nästan aldrig, däremot tar vi efter varann på ett nästan obehagligt vis. Vi lär varandra olika saker genom att visa uppskattning eller avsky inför något tillräckligt ofta. På det viset präntar vi långsamt in den andres värderingar i våran hjärna.
Det låter värre än vad det är.
Tio saker min kärlek lärt mig tycka om
1. Mönstrade hawaiiskjortor i sladdrigt material
2. Kalle Sändare
3. Serietecknare från Göteborg
4. Gammalt bråte (i hela lägenheten)
5. Löjliga, illasittande kostymer
6. Coca cola
7. Orden Ull, Korv och Ludd (fråga inte)
8. Snarkningar (men bara hans)
9. Beigebruna skinnfåtöljer på hjul
10. Mig
Den gode, den onde, den oberäknelige.
torsdag, januari 20, 2005
Jag har alltid betraktat bilar som ett levande väsen. Ungefär som Herbie, den gulliga folkabubblan. Eller för all del Christine, den ondskefulla, svartsjuka Plymouthen. Hur som helst, bilar som kör runt på våra vägar är individer. Och det har aldrig slagit mig att det sitter personer inuti som kontrollerar dessa individer, nej bilarna åker runt på sina ärenden till gud vet vart och lever sitt egna liv på stadens gator och torg. Det finns onda och goda bilar, men alla bilar är oförutsägbara. Oftast kan man dock se på en bil om den är elak eller snäll. Är den liten, gullig, rostig eller gammal så är den oftast god. Bäst är en kombination av alla dessa egenskaper. En folkabubbla är givetvis alltid snäll. Taxibilar är alltid, utan undantag, elaka och bör betraktas med största misstänksamhet. Även om de kan ha en gullig och liten förklädnad så ser man på skylten att den är INTE en snäll bil. Den kommer INTE att stanna vid övergångsstället, så gå INTE ut i vägen framför en taxibil. Hur liten och gullig den än är. När en bil lämnar företräde åt mig så nickar jag uppskattande och tittar den rakt i strålkastarna för att den ska förstå att jag är vänligt sinnad och att den inte ska rusa motorn när jag är mitt ute i gatan och inte har en chans att fly undan. Och jag går aldrig under några omständigheter bakom ryggen på en bil, av samma orsak som man aldrig ska gå bakom ryggen på en häst. En bil kan lika gärna ha backen inlagd och när den gasar kommer den med glädje mosa mig om jag inte hinner hoppa undan. Jag har sett det hända, tro mig. I Kapstaden. Lotta, min kavata compadre, korsade vägen och gick runt en bil på baksidan, bilen gasade och åkte bakåt, fast besluten att visa vem som bestämde över dess revir. Men turligt nog är Lotta en snabb rackare och den lilla (men onda) bilen lyckades inte med sitt uppdrag.
Och folk undrar varför jag aldrig tar körkort.
Mjölkmustach
onsdag, januari 19, 2005
Ibland blir jag fullständigt överrumplad av en varm, oväntad kärlek till människodjuren. Som när det är kanelbullens dag. Bara en sån sak som att det ens finns en speciell dag för kanelbullen är ju hur gulligt som helst. Men när det är kanelbullens dag och mjölken på jobbet tar slut redan på tisdagen fast den annars ska räcka veckan ut samt är strängt reserverad till cappucinomaskinen i receptionen. Och när det går upp för oss att mjölken tog slut just för att det var kanelbullens dag på måndagen och till kanelbulle måste man dricka mjölk, då blir jag varm inombords. Vuxna män, med hår på bröstet som mumsar på en kanelbulle de sköljer ner med ett glas mjölk är nog något av det mest rörande i världen.
Moschej
tisdag, januari 18, 2005
Jag har aldrig varit överdrivet intresserad av barn, annat än som lekkamrater. Förutom en kort period i mitt liv när jag var sexton och jobbade på Kapp-Ahls barnavdelning så har jag aldrig ens övervägt att föra mina gener vidare. Även om jag på sedvanligt narcissistiskt manér ibland kan önska en miniatyr av mig själv, en flicka med vitblonda tofsar och smutsiga hängslebyxor, spring i benen och blå-gul Grännakeps på huvudet. En Mini-Me, som jag var då. På åttiotalet. Det hade varit kul, men jag vill inte välja bort min sömn. Inte ens när jag blev moster för första gången bevekades jag. Visst vill jag äta upp de gulliga, tjocka, bebisarmarna. Men jag vill inte gå upp tidigt på morgonen. Sen blir jag moster för andra gången och blir kallad ”Moschej!” och det är så gulligt att man dör, men jag fortfarande vill sova tills jag vaknar av mig själv.
Så kommer det sig att en dag lägger sig ett barn på min arm, med huvudet tätt intill mitt, tvinnar en slinga av mitt hår och kittlar sin lilla kind med den tills hon somnar. Och då, först då, känner jag att jag kan offra min sovmorgon.
Men först ska jag sova ut så att det räcker en livstid.
