Dag tio - Dia diez
lördag, februari 28, 2009
Efter en fredag med Skype och rödvin till kl 04 så vaknade jag oförskämt sent med oförtjänt mycket huvudvärk. Eller ja, helt oförtjänt kanske det inte var. Idag var det, för första gången sen jag kom hit, mulet väder och jag tog tillfället i akt att slappa hemma med några avsnitt
Spain on the road again på datorn innan jag gav mig av till El Corte Inglés för att hitta nya roliga matvaror och viktigheter till mitt hem. Där gick jag runt bland hyllorna i över en timme med Mano Chao i lurarna lärandes mig spanska. När jag kom hem var det nästan mörkt och jag lagade burritos med odefinierat griskött i strimlor och guacamole. Och en Estrella Damm, inte att förglömma. Muy bien!
I Barcelona har de ett mycket speciellt sopsystem. Här får man inte slänga sina sopor i sopnedkast eller soptunnor. Här ställer man soporna på gatan, intill husväggen, och väntar på att lilla sopbilen ska komma och hämta påsen. Men eftersom alla husväggar i gamla staden mer eller mindre tillhör butiker så får man inte ställa påsarna där när som helst, utan bara mellan åtta och elva på kvällen. Ett småjobbigt problem för mig som bor nittio trappsteg upp här i världen och dessutom är lite mesig med att gå ut ensam i detta halvluriga område efter mörkrets inbrott. Men nöden har ingen lag och tio över åtta går jag ner för trapporna med min påse. Jag fryser till på nedersta trappsteget när jag hör att nån är utanför dörren och prasslar. Tänk om det är sopgubbarna, gud så pinsamt för jag har ju en glasflaska i påsen med skräp. Tänk om man inte får ha det? Tänk om det är nån annan? Tänk om det är fler? Till slut tog jag mig i kragen och öppnade porten. Och visst fan sitter det nån skummis där och rotar igenom folks sopor. Jag ställde påsen försiktigt intill och tog mig snabbt bort till den trygga servicebutiken trettio meter ner för gatan. Där stannade jag ungefär så länge som det tar för någon att rota igenom fem påsar sopor och fick med mig både sura colasnören, olivoljechips och Estrella Damm som en liten bonus. Nästa gång skiter jag i deras dumma regler och slänger soporna innan solen gått ner.
Dag nio - Dia nueve
fredag, februari 27, 2009
Idag är det sommar i Barcelona. Härligt t-shirtväder och fåglar som kvittrar överallt. Men konstigt nog känns det ändå som höst. Det är inte som våren där hemma, där allting knoppas och blir grönt innan värmen riktigt hinner komma. Här är många träd fortfarande kala, och solen står lågt för att vara så varm. Ernesto lärde oss att tapas betyder kork. När jag frågade om sambandet fick jag veta att för längesedan så tyckte kungen av Spanien att folk blev alldeles för fulla (borracho) av vinet och krävde att krogarna skulle servera något ätbart till varje glas (on top of every wine glass). Därav Tapas, som en liten kork på vinet. Jag har hamnat i en svacka nu när norskorna ska åka hem. Helg utan att känna någon i en stor stad är inte helt roligt. Speciellt inte en så solig och underbar Fredag. Jag testade att sätta mig på en uteservering, men tröttnade snart då jag blev fullständigt ignorerad av servitören. Får väl gå ner till favvo torget bredvid Santa Maria del Mar sedan, det får bli dagens lilla projekt. Det och att hänga sextiotvätten på torklinan utanför min lilla balkong.
Dag åtta - Dia ocho
När jag stod tryckt mot väggen på den överfulla tunnelbanan imorse upptäckte jag att det går en vagn från min hållplats direkt till skolan. Eureká! Nu slipper jag byta till den galna sardinburken from hell. Nu slipper jag byta, punto. På lunchen bokade vi biljetter till cavaland och Freixenets vingård, även om jag varit i cavaland tidigare så är det bättre än att gå hem och köra en sextiotvätt tänkte jag. Hade sällskap hem med Irene, lärarinnan från Norge som tråkigt nog bara ska vara här en vecka. Hon är trevlig. Eftersom vi skulle träffas på Placa Catalunya rätt tidigt följde jag med till deras hostel och fick knäckebröd (hurra!) till lunch. Åh som jag saknat knäckebröd. Deras hostel är vår skolas gamla lokaler, och gud om jag är glad att vi fått nya. Det var ett gammalt hus med säkert fyra, fem meter upp till tak. Men ack så slitet. Vi åt smörgåsar och drack kaffe i det allmänna köket och det kändes som om man var med i en film från nittonhundratio (mil novecientos dies?). Sen gick vi till mötesplatsen och var hemskt förvirrade. Skulle vi leta efter en buss eller en grupp människor? Till slut hittade vi en grupp människor som vi vagt kände igen och vi tog oss till Refnetågen för att begynna vår resa från staden. På resan pratade jag en hel del med Irenes dotter, Iseline, som också går i vår klass. Mucho trevlig, så synd att de bägge åker på Lördag. Hur som helst. Paulo (eller Paolo), vår fest- och aktivitetsfixare på skolan ledde gruppen med fast hand. Räknade in oss, betalade våra biljetter, släppte in oss innanför spärrarna, visade vägen. Det kändes som jag var tillbaks på lågstadiet igen. Skojjig kille. Dock sjukt bakis efter partajet han anordnade igår. Vi gick igenom hela anläggningen på Freixenet och i vanlig ordning hade jag luvan över huvudet för att inte få grottspindlar i nacken. Höjdpunkten var naturligtvis vinprovningen efteråt, tätt följd av tågresan genom Freixenet med det lilla gulliga tåget. Efter några olika sorters cava var det dags att ta tåget hem igen. Via freixenetbutiken (såklart, de vill ju sälja sina viner). Jag unnade mig en pennvässare och en kylskåpsmagnet, trots att jag egentligen ville ha ett ostkit med osthyvel(!) och fina knivar med tillhörande skärbräda. Nu undrar jag lite varför jag inte köpte det, men orka släpa hem det genom tullen.
Dag sju - Dia siete
onsdag, februari 25, 2009
Halva dagen har jag ägnat mig åt spanska verb, och hur man böjer desamma. Det är en hel vetenskap. Jag vet att det än så länge bara är i ett tempus (presens) och att det blir värre sen, men det vill jag inte höra talas om nu. Resten av dagen har tillbringats med skurhink, mopp och trasa. Plus en dammsugare som lilla gullevärden kom upp för alla trapporna med så att jag kunde städa ordentligt efter de som släpat in katten i lägenheten innan mig. Fick tips av Ernesto (el profesore numero dos) att gå till El Corte Inglés, för där hade de säkert fetaost som jag var på jakt efter. Och om de hade. De hade allt. Allt utom ättiksprit och diskborstar. Så jag köpte vinäger som jag blandade i skurvattnet och tvättade lägenheten med istället. Den där soffan har sett bättre dagar, men när jag var klar med den så var den som ny igen. Och efter att alla mattor nu är tvättade och hänger på tork så känner jag faktiskt ingen kattlukt längre. Imorgon blir det läxförhör och sen kanske jag åker med på en utflykt till cavaland, där är det muy bien. Buenas noches, amigos. Hasta mañana.
Dag sex - Dia seis
tisdag, februari 24, 2009
Sov som en stock i min nya säng. Det är märkligt tyst här jämfört med den gamla lägenheten. Förutom galningen som skrek och sjöng för full hals nån gång vid tiotiden. Då satt jag vid mitt skrivbord och var glad att jag inte behövde gå ut nåt mer. Men jag antar att fullgubbarna här inte är värre än de där hemma. Och dem är jag inte speciellt rädd för. Nån tidigare hyresgäst i lägenheten har garanterat haft katt, eller hund (Perro, jag kan ett nytt djur!). Dels är jag allergisk, och dels har soffan långa hårstrån på sig. Kanske är det rentav kattpiss det luktar här? Fick tips om att ättika tar bort de flesta lukter, så nu blir utmaningen att hitta ättika i nån av de inte allt för välsorterade butikerna i staden. Tjugo över åtta gick jag ner för trapporna från lägenheten. Tio i nio var jag vid skolans port. Det tar med andra ord exakt en halvtimme med tunnelbanan. Och då har jag räknat med trasiga spärrar som måste forceras genom att åla sig under dem. Plus ett proppfullt tåg som jag lät passera bara för att hamna i nästa proppfulla tåg. Min tyska, artonåriga klasskamrat som inte gillar läxor gick hem ganska omgående på grund av yrsel. Hon sa att hon ville gå till farmacian för att få "drops" mot yrsel, såna droppar skulle man gärna lägga vantarna på. Finns det? Sen kom hon tillbaks utan droppar och gick hem. Vi andra satt snällt kvar och roades av våra lärare. De är verkligen helt fantastiska. Och för första gången är det riktigt roligt att gå i skolan. Tänk vilken skillnad det gör om man har bra lärare, helt otroligt. Idag var jag inte längre klassens ljus, jag hade nämligen inte lärt mig alla siffror utantill. Visst, de första tio är enkla. Men de som kommer mellan 10 och 20 är inte lika lätta. Och inte hade jag handlat nån blyertspenna heller, så jag fick skamset låna en av Nestor så jag kunde skriva min läxa i lilla boken. Ernesto, vår andra lärare, sitter mest och småpratar med oss hela lektionen. Vilket egentligen är helt suveränt. Då lär man sig språket på ett avslappnat sätt samtidigt som man får stillat det sociala behovet. Konstigt nog känner jag mig inte ensam. Men det kanske kommer. På vägen hem letade jag upp favvobutiken Muji och handlade ett anteckningsblock plus rökelse som luktade vårblad för att dölja odören i lägenheten. Hittade en svindyr blyertspenna med klassiska kompositörer på i en turistaffär som jag slog till på. Sen till affären för att handla nödvändigheter som coca cola och chokladdoppade kringlor. Och hem till lilla lägenheten som snart ska visas upp på internet i all sin prakt. Pappa hade köpt både kamera och headset för att kunna skypea med mig, igår fick jag prata i min mic medans han skrev svaren. Men nu kunde jag titta på den lilla gullegubben och höra hans röst. Härligt. Middagen blev åter spagetti carbonara, men med både äggula och lite tomat och vitlök. Muy, muy bien! Och till det, en rioja och svtplay. Nä, nu ska jag plugga siffror. Hasta la vista!
Dag fem - Dia cinco
måndag, februari 23, 2009
Imorse ringde klockan kvart över sex, upp och hoppa - första dagen i skolan. Som bekant så är jag bekväm och praktisk och inte överdrivet snål så jag tog taxi första dagen. Räknade till femton kvarter som jag hade promenerat på Carrer de Mallorca igår under tiden jag satt i taxin. Och jag vet att det är minst det dubbla åt andra hållet. En riktigt lång gata kan man säga. Framme i skolan blev jag visad till ett väntrum. Eller väntrum och väntrum. En stor plats mitt i skolan med soffor och massa tysta flickor som också satt snällt och väntade. Klockan åtta blev vi visade till ett rum där de hade amerikanska stolar, sådana där med ett litet skrivbord som armstöd. På höger sida. Perfekt om man är högerhänt. Men det är man inte. Hur som helst fick vi inte sitta där så länge. När mannen frågat vilka som inte hade läst spanska innan var vi bara fem kvar i rummet. Vi fick snällt lomma iväg till ett undervisningsrum och blev tilldelade en lärare. Nestor, 40 bast. Superskön kille som påminde så mycket om min svåger. Och sedan rann timmarna iväg. Efter halva tiden fick vi ny lärare, lite yngre, lite fräsigare. Nästan lite märklig till och med. I min klass går en tjej från Tyskland som är 18 år och inte kan ett enda ord på spanska. Hon ska plugga i tolv veckor och blev förfärad över att vi fick läxa. "I'm on a vacation!" Snacka om att föräldrarna pröjsat den utbildningen. Det går även en kvinna från Norge och hennes dotter, de ska bara gå där i en vecka. Och en snubbe med det spanskklingande namnet Miguel Lopez Rodriguez. Han är fransman och ska plugga i två veckor. Så det ska bli muy intressant att se vad som händer när mer än halva klassen försvinner om några veckor. Efter skolan snabbade jag mig för att träffa hyresvärden, Sebastia Que, vid min nya lägenhet. Jag fick hälsa på vaktmästarna och den ene följde med upp (alla åttionånting trappstegen) till min matos-lukande lägenhet. När de gett sig av började jag min flytt. Att gå genom gamla staden med rullväskor är ingen konst här. Inga kullerstenar, bara platt fin mark. Men att bära tungt uppför (och nedför) sjukt många trappor i minimala trapphus, det är ingen picnic. Nåväl, man får snygg rumpa av att gå i trappor har jag hört.
När allt var flyttat och klart vevade jag ihop lite carbonara (minus ägg) i mitt nya kök och kopplade upp mig på Internet (äntligen). Fick prata med nära och kära på Skype. Med och utan kameror och microfoner hos vissa. Men det gör inget, avståndet känns så mycket kortare när internet finns till hands.
Dag fyra - Dia cuatro
Uppe med tuppen, eller iallafall med papegojan som bor på balkongen mittemot. Vi tog taxi från Placa st Jaume till Flygplatsen, med en gullig farbror som inte kunde förstå hur man kan bo i ett land där det snöar. Sedan checkade vi in Floras bagage och även henne själv. Jag följde med till säkerhetskontrollen och sedan var jag ensam. Men det kändes tio gånger bättre än igår. Jag tog flygbussen till Placa Catalunya och promenerade den korta biten hem. Tog en kopp kaffe och satte av för att lokalisera min skola, till fots. Big mistake. Min skola ligger på en av de längre gatorna, minst femhundrafemtio nummer lång är den. Och det tog fyrtio minuter att promenera i rask takt. Från innerstad till halvlurig förort på fyrtio minuter. Men jag tog tunnelbanan tillbaks och den är helt fantastisk. Fräsch, trevlig och snabb. The Knife spelades i lurarna och solen strålade när jag kom upp från min hållplats. Gick åter till Placa del Pi och tog en macka med ost och lufttorkad skinka. Och en välförtjänt San Miguel. Lärde mig vad fårost hette på spanska från ostförsäljaren på torget, men har redan glömt det. Vacca, Pollo och Gato är fortfarande de enda djur jag kan namnet på. Cocaracha, kan det vara kackerlacka tro? Behöver lära mig "spindel" också, så att jag kan be om hjälp att plocka bort dem om de befinner sig i mitt hem nån gång.
Dag tre - Dia tres
Vetskapen om att jag snart kommer vara helt ensam i denna stora stad full med främlingar ger mig en släng av panikångsest. Jag saknar min pupp, mina vänner, min familj. Utan dem känner jag mig halv. Min underbara, kloka, glada moster åker imorgon bitti och det gör mig så sorgsen. Men på måndag får jag min lägenhet, med internet. Och då kommer avståndet kännas kortare och allt blir säkert mycket enklare. Jag ska köpa en pelargon till min balkong och göra lägenheten fin och trygg. Jag ska bo på fjärde våningen och se ut över taken. Med morgonsol i sovrummet ska jag njuta av Spanien när Spanien är som bäst. I den bästa av Spaniens städer. Och snart kommer Andreas på besök, bara tre veckor av ensamhet i värsta fall. Hur svårt kan det vara?
Idag gick vi till La Bouqeria och förundrades över marknadens enorma utbud. Det verkar vara nån märklig högtid här, för alla är utklädda. Igår var det barnen och idag är det de vuxna. Alla de anställda i marknadsstånden var utklädda till alla möjliga udda saker. En gammal man i köttaffären hade världens tuppkam och andra män gick i en ringdans genom marknaden utklädda till traditionella señoritas. Måste fråga snubben i tshirtaffären nedanför vad som pågår.
Det visade sig vara Carneval day idag. Och igår. Kan inte säga att jag helt förstod vad han menade, men det verkade som att förorterna och barnen firade på fredagen, medans de vuxna i de centrala delarna firade på lördagen. Nåväl. Vi tog ännu en repa på stan och handlade mat i en bra affär som ligger i mina framtida hemkvarter. Sedan hittade vi en marknad på en gata med världens finaste klänningar och kjolar som en tjej hade sytt själv. En sån ska jag ha. Eller en av varje helst. Hon står där på fredagar och lördagar, gäller bara att jag hittar dit igen. Slutligen satte vi oss på Placa del Pi och tog en kopp te/ett glas öl, innan vi traskade hemåt.
Dag två - Dia dos
Vaknade galet tidigt på grund av galet tidig sänggång. Upp. Te. Kex. Cigg. Sen dusch, kaffe, macka. Och så ut på stan för att åka till Eixample för att skriva hyreskontrakt. I god tid. Det tog en evighet att hitta rätt gata som inte fanns med på kartan och sen tog vi en paus på ett café för att vänta på att klockan skulle bli ett. Då ringer mobilen och jag får besked om att de väntar på mig. Så jag sprang till BHSS för att träffa hyresvärden, världens gulligaste farbror, och BHSS representant som hade tusen dokument att fylla i och som imponerade med sina svenskakunskaper. Grabben på BHSS hade sagt kl 13 till mig och kl 12 till hyresvärden, därav stressen. Farbror hyresvärd hade med en påse med broschyrer och böcker om Barcelona till mig, jag blev alldeles rörd. Sen försökte han lära mig spanska genom att tala låååångsamt. Efter cirka en trekvart var vi klara och jag sprang tillbaks till stackars moster som jag dumpade på caféet med min orörda caffe con leche. Så bar det av på Sightseeing. Först till La Pedrera, ett av Gaudis mästerliga bostadshus, där vi tappade bort varann ganska snart. Efter återföreningen gick vi mot Sagrada Familia med värkande fötter och tår, träffade papegojor som bodde i träden och medans moster fotograferade varje vinkel av katedralen satt jag och drack en islatte på Starbucks. Sen promenerade vi hem igen genom mitt blivande, supermysiga, bostadsområde. Köpte en ljuvlig baguette som jag svalde ner med ännu en Estrella på balkongen med utsikt över bästa shoppinggatan i stan. Mums. På kvällen gick vi till Santa Maria del Mar och satte oss i en bänk och tittade upp i taket på den enorma vackra kyrkan. Vi skulle tända ljus för mamma, mormor och morfar, men det kom snart en man och rasslade med sina nycklar för att visa att kyrkan skulle stänga för dagen. Så vi satte oss på uteserveringen till en restaurang som hade ost som specialitet. Beställde varsin entrecote med roquefort och de minsta, tunnaste pommes frites jag någonsin sett. Som grillchips i strimlor. Efter ett glas cava och ett glas rött vandrade vi armkrok hemåt och tog en sängfösare nere på Gaudi, Gaudi, Gaudi-torget. Eller Placa Nova som det egentligen heter.
Dag ett - Dia uno
Resan till Barcelona gick över förväntan bra, den inleddes dock med ett jobbigt besked. Moster var magsjuk och vi oroade oss för om hon inte kunde åka med mig ner som planerat. Men tapper som hon är tog hon ändå flygbussen och chansade. Jag är en bekväm och slösaktig person och tog därmed taxi. Tack och lov. Min underbara finska taxitant stannade vid apoteket trots att jag åkte på fastpris så att jag kunde handla immodium för att lindra magsjukesymptomen. Kanske lurade min taxitant mig ändå, för fastpriset till Landvetter var plötsligt nittio spänn dyrare än sist. Väl framme på flygplatsen verkade symptomen vara borta, men vi tog ändå varsin kur för att vara på den säkra sidan. Incheckningen var avklarad i förväg, så vi lämnade bara bagaget på ett band och tog en kopp te i väntan på planet. På KLMs flyg serverar de gratis dryck och macka, värsta lyxen. Vi landade i Amsterdam och tog (ännu en) fika på Shiphold, missade nästan flyget och fick springa till gaten. Landade i våra säten bredvid en trevlig tysk som skulle hälsa på sin flickvän i Barcelona och därför hade ockuperat hela handbagageskåpet med blommor. Framme i Barcelona tog vi av oss vinterkläderna och njöt av solen, tog taxi till lägenheten och möttes av en rar kvinna som inte kunde ett ord engelska men som visade oss runt efter bästa förmåga. Snart gick vi ut och handlade nödvändigheter så som bröd, vin, estrellaöl och fyra tomater. Vi försökte köpa två, men mannen i affären prackade på oss quattro. Med ont i halsen begav vi oss sedan till Placa Reial och beställde Spagetti Bolognese och en halvflaska vitt medans de smällde fyrverkerier till vår ära alldeles intill.
Sleepy Hollow
onsdag, februari 04, 2009
Tröttheten har slagit sina svarta klor i mig, det är med nöd och näppe jag kravlar mig ur sängen på morgnarna. Det har varit en galen Januari med mycket psykisk stress och press. Nu verkar faktiskt allt ha fallit på plats och med den insikten följer utmattning. Jag vill bara sova sova sova i två veckor fram tills att jag åker. Men det går ju inte. Först ska jag till en bank och hämta massa studielån som jag sedan ska flytta till en annan bank. Jag ska boka flygbiljetter med speciella preferenser och ordna ett bra och billigt boende de första fem dagarna i mitt nya hemland. Utöver det ska jag organisera en fest i mitt hem till på Fredag och däremellan ska jag jobba som vanligt. Så än kan jag inte sova. Men snart.
