En Midsommarnattsdröm
söndag, juni 26, 2005
Juni som var så galet hektisk på ett bra sätt är snart över. Och jag saknar henne redan. Sedan i torsdags har jag fått se Bruce Springsteens väckelsemöte i Scandinavium. En spelning som gjorde att jag saknade E-Street band mer än någonsin, trots sina ljusglimtar. Jag fick även dricka skärgårdssnaps på en midsommarsmyckad balkong, Utö var godast med sin smak av citron och fläderblom. Jag har gjort egen senapssill eftersom den var slut på ICA och det är den enda sillen jag äter. Och en potatissallad som fick beröm av en kockutbildad och matkräsen man. Den åt vi till grillat kött på vår midsommarsmyckade balkong. Jag hann även med en vodka redbull på stans tristaste hak okristligt sent och alldeles innan jag sprang hem för att sova. 250 spänn på drinkar, trettio minuter innan hemgång. Årets minst välplacerade investering. Jag gjorde dock bot och bättring dagen efter då jag köpte mig en Granny Smith-grön I-pod mini 6GB, med personlig inskription. Förhoppningsvis en av årets bästa investeringar, vid sidan av Hula-Hula outfiten jag köpte på en Alohabutik i Orlando. Vi hamnade dessutom på ett ställe i solnedgången igår som serverade Hof på fat för 25 spänn, halva priset från Storans uteservering. Så nu kan jag nästan acceptera det dåliga drinkinköpet.
Idag har vi åkt båt, Lotta & jag. Vi tog skärgårdsbåten till Vrångö och mönstrade på pappas segelbåt som firat midsommar där. Så låg vi i solen på däck och åt jordgubbar. Sedan seglade vi i maklig takt till Amundön för att på så sätt få ett värdigt slut på en perfekt helg. Sol på Midsommar. Regn på min födelsedag. Vart är världen på väg?
/Quickest girl in the frying pan
Michael & Me
torsdag, juni 23, 2005
I Tisdags var det dags för REM-spelning i Trädgårdsföreningen och jag var givetvis där för att fira tioårsjubileum av vårt senaste möte 1995 på Sjöhistoriska i Stockholm. Denna legendariska spelning med Radiohead som förband, då jag var så tequilabakis att jag ville dö. Dock försvann alla symptom så fort Radioskallarna klev upp på scen och gjorde fantastiskt bra ifrån sig.
Hur som helst, nu var det tio år senare och i ett Göteborg som hade oroväckande regntunga skyar. Jag tog mig fram till ett kravallstaket vid sidan av scenen där jag hade ohotad utsikt över två tredjedelar av bandet. Spelningen var lysande, men slår inte 1995-spelningen på långa vägar. Däremot fick jag ögonkontakt med Stipe och ville helst stoppa ner honom i min väska och ta med honom hem på te och Stroh-rom.
Jag tog ett gäng bilder från konserten, här är ett urval.
Hultsfred i mitt hjärta
måndag, juni 20, 2005
I onsdags morse, okristligt tidigt, gav vi oss åter iväg till Hultsfredsfestivalen för att jobba som funktionärer i Teaterladan. Det är tredje året för mig och jag hade egentligen inte alls tänkt att åka i år, men så kom nyheten om att Tori skulle spela och då kunde inga vilda hästar i världen stoppa mig. Och det är jag väldigt glad för nu i efterhand.
När vår bil anlände i Hultsfreds "centrum" märkte vi omgående att denna festival inte skulle bli lik våra två tidigare. Det var nämligen solsken och varmt. Tjejerna gick med bikiniöverdel och killarna hade endast kläder på underkroppen, i bästa fall. Efter mycket gråt och tandagnisslan kom vi fram med all packning till funkiscampingen vid sjön och upptäckte att vår gamla tältplats redan var upptagen och vi slog upp vårat läger i leran istället. Bara för att flytta oss till stranden en halvtimme senare, något motvilligt från min sida då jag vet hur grisig Hulingen blir efter bara några timmar.
Hur som helst så strålade solen över oss och våra tält, våra partytält med discokula och fågelbad. Våra bleka ben skrek sig hesa över solchocken medans vi tog våra öl och vårt grillkött och begav oss till Ladans backstage för den obligatoriska grillkvällen.
På Torsdagen gör vi alltid vårt första vaktpass, och jobbar mellan 20 och 04, vilket gav oss gott om fri tid att dra ner våra stolar i sjön Hulingen (som fortfarande verkade relativt ren) och doppa fötterna i vattnet medans vi sippade på en hyfsad kall öl och drog historier för varann. Redan då, innan vi sett ett enda band, var vi rörande överens om att detta var den bästa festivalen någonsin. Och med utsikt över sjön, istället för misären på campingen, kunde man nästan låtsas att man var i Thailand. Stackars Gadde hade dock inte kommit än eftersom hans tåg pajjat och han var strandsatt med hundra fulla fjortisar nånstans i Småland.
När vi dyker upp på vårt jobb får vi höra att vi kommer få vakta på en extrainsatt konsert som inte börjar förrän efter två, då man är som tröttast. The Bravery hade tydligen missat flyget, eller åkt fel, och därför fick de snällt erbjudandet om att rocka röven av ladan. Men de tyckte tydligen inte att det var någon bra idé och skippade festivalen helt och hållet istället. Vilket jag inte sörjer nämnvärt för.
Fredag är vår lediga dag och i år var vår lediga dag sprängfull med lovande konserter. Först och absolut främst var Tori Amos spelning på Pampas kvart över femton. Jag var där strax efter två och fick trängas lite för att få plats längst fram. En dryg timme senare stod hon där, den lilla älvan med den stora rösten. Och hon gjorde ett härligt fantastiskt framträdande, precis som jag hade föreställt mig. De andra, icke-tori-fansen i vårt gäng, hade jag tvingat med för att dels fota (tack Gadde) och dels lyssna så att de kan fatta vad jag menar. Och det gjorde de, sittandes i öltältet intill lyssnade och gillade de Tori. Och jag gillar dem för att de gillade Tori och för att de kom.
På kvällen kom även regnet, bara en kvart innan Nine Inch Nails gick upp på scen öppnade sig himlen och vräkte ner över vårt välbyggda läger. De flesta var tveksamma till att gå på NIN men jag tog på mig en vindjacka och tvingade med mig Gadde, för det här fick han bara inte missa. Och herregud vilken bra konsert. Helt outstanding, fantastisk, briljant. Trent var helt rörd av att alla hade tagit sig ut i regnet för att sjunga med i varenda sång. Han tackade oss för det, och vi tackade honom för att han fanns. Hurt gjorde han så bra att ögonen tårades.
Tillbaks till lägret igen kunde jag konstatera att mina Ethnies var förstörda av geggan och jag tog på gummistövlarna för att kolla in Snoop. På vägen handlade vi present till födelsedagsbarnet Niklas och eftersom Snoop var kraftigt försenad kunde vi ta god tid på oss att hitta rätt motiv, färg och storlek. Det blev en t-shirt om nån undrar.
Snoop dök upp lagom tills vi var klara. Han inledde med att visa en porrfilm med honom själv i huvudrollen. Smaklöst och grabbigt, som förväntat. Konserten sög big time, med undantag från ett par tre låtar. Vi drog innan han var klar.
På lördagen stavades höjdpunkterna Håkan Hellström, System of a down och backstageparty på ladan. Andra minnesvärda episoder var när vi vakter vägrade släppa in Lasse Winnerbäck att hämta sina grejjer som låg backstage, Niklas Andersson, sångaren i Hellacopters fick också snällt vänta utanför medans vi bad sångaren i Mastodon komma ut och mottaga Niklas hyllningar. Nitiska som vi är stoppades även EMA Telstar-snubbar (trots att de hade rätt typ av armband), påstådda The Haunted-medlemmar, Regulations-gitarrister (han var riktigt sur-full o tjötig) och annat löst folk som promt skulle in och hänga bakom scen på lilla Teaterladan.
Och till alla underbara festivabesökare som står längst fram, närmast oss i diket, och sjunger med i varenda sång av varenda obskyr artist som står på scenen. Fy fan vad ni är söta. Och rara. Och jäklar vad jag älskar Hultsfred. Jag längtar redan tillbaka. Jag bara hoppas att Carlsberg kan sponsra Rockparty nästa år, så att man kan få lite respektabel öl.
Goodbye USA. Hello Hultsfred.
tisdag, juni 14, 2005
Efter en vecka i ett tropiskt paradis var det dags att åka hem. Men jag kommer iallafall aldrig glömma hur ett delfinhuvud känns under min hand, eller en delfinfena. Eller delfinvatten som skvätter över mitt huvud. Inte heller ska jag glömma det tropiska regnvädret som bara eskalerade hela tiden tills vi tittade på varann och förundrat skakade på huvudet. Kan det regna såhär mycket? Går det?
Jag kommer alltid minnas de tiotusentals datanördarna med datanördströjor och alla datanördsknappar fastnålade på nämnda datanördströjor. Och allt överflöd av frukt, godis, snacks, bagles, donuts, drickor, vatten, glass och juice som det så frikostligt bjöds på i Amerikas näst största konferenscenter, OCCC. Jag glömmer dig aldrig Kraken, jag saknar dig. Jag glömmer dig aldrig Ernest, vår snälla balkongspindel. Och jag kommer aldrig glömma dig, Steve. Vår lilla groda som så tappert klättrade på väggen tre våningar upp för att lyssna på musiken från vår balkong om kvällarna. Utsikten från vår lägenhet, med solnedgång, åskväder och fyrverkerier som reflekterades i sjön. De vackra godnattvisorna på sängkanten. Jacuzzibad med skumfrisyrer. Gummibandskrig. Oumbärliga takfläktar. Ljuvlig holländsk ost. Vidrigt amerikanskt kött. Fantastiska Universal studios. Hålet i planet på väg till Atlanta, som de troligtvis lagade med gaffatejp. Delta airlines usla service och otrevliga personal. Med blandade känslor kommer jag minnas er alla. Det var allt bra kul ändå.
Goodbye USA. Hello Hultsfred. Och framför allt, Hello Tori!
Here's to the Canadians
måndag, juni 13, 2005
Sea World är amerikanskt. Just nu mer amerikanskt än någonsin. Det hela verkar vara sponsrat av Anheuser-Busch och deras "Here's to the Heroes" kampanj. När vi skulle se på späckhuggarshowen fick vi en obehaglig inblick i riktig amerikansk patriotism då alla som hade koppling till den amerikanska armén, eller den brittiska, eller nån annan allierad, fick ställa sig upp och mottaga publikens jubel medans de filmades och visades upp på storbildstavlan. Jag fick rysningar av obehag och kände mig nästan lite rädd. Patriotismen visade även sitt fula ansikte på vårt hotells poolbar, där bartendern visade sitt hat mot kanadensare och förklarade sig med "They really let us down in Iraq". Jag var på vippen att visa mitt motstånd mot kriget men bet mig i tungan. Han kunde ju ha känt sig hotad och i enighet med Floridas lag skjutit mig på fläcken.
Förutom förtryckta djur och patrioter fanns det även en berg-o-dalbana på Sea World som kan vara en av världens bästa. Kraken heter den, eller Crackin' som amerikanerna gärna uttalar det. Jag hamnade bredvid en svensk kille, jag nämner inga namn, som ägnade hela första åket till att skrika ut sin ångest i ordet "Hjääääääääälllllpppp!" gång på gång. Vilket resulterade i att jag skrattade lika mycket åt min granne, som trodde han skulle bli räddad genom att be om hjälp på svenska, som åt åkturen i sig. Tre loopar och oräkneliga spiraler senare stod vi åter på fast mark och bad om en instant replay. Tyvärr inte lika kul andra gången, men alla andra bergbanor bleknar ändå i jämförelse med Crackin'.
Spana in bilder från Crackin' Kraken!
I ödleland
onsdag, juni 08, 2005
Efter några dagar i det stora landet kan jag med enkelhet konstatera att det är stort. Det är ett land byggt för bilar, inte människor. Det är omöjligt att promenera lite snabbt till sin destination, och det är nästan en omöjlighet att åka kommunalt. Vi har ju den fantastiska I-Ride, men dess sträcka är skarpt begränsad. Vi kommer gissningsvis aldrig att få se Downtown Orlando. Vi har gjort några tappra försök, men det var så långt dit att vi fick ge upp. Igår åkte vi iallafall till Festival Bay, ett shopping mall, för att leta I-Pod. Det var stort, oväntat nog, och öde. Men vi fick se världens största hawaii-skjorta och världens största cowboy-klädaffär. Och Vans skatepark, som hade fina kläder till mig.
Även konferenscentret är stort, världens näst största till och med. Eller om det är amerikas näst största. Vilket borde vara samma sak. Så vi går och går, med blåsor på fötterna. Och vi förkovrar oss i Visual Studio 2005, .NET Framework 2.0, CMS 2002 (och försöker lura MS på information om nästa version som ska komma.), Tablet PC programmering och en massa annat smått o gott. Vi packar på oss alla giveaways och äter gratisluncher och bakelser. Idag ska vi dock få turista oss på Sea World. Och jag ska se späckhuggare på nära håll. Hurra!
Nördfestival
tisdag, juni 07, 2005
Här i Florida är det varmt, fuktigt och ett rejält överskott av nördar. Hela Tech-Ed är ett nördarnas festival, där man kan ha löjliga hattar och tröjor med texten "IT-Hero" utan att skämmas det allra minsta. Vi fascineras av dem och oroar oss lite för att bli smittade av nörd-bacillen. Men den enda bacill som smittats hittills är halsbacillen. Ja, som vanligt har jag fått ont i halsen och har ägnat större delen av vistelsen att försöka få tag på bakteriedödande medel att gurgla med, eftersom whiskey inte funkade. Vi har åkt taxi till Wal-Mart, denna amerikanska helyllekedjan som rymmer precis allt man kan önska under sitt tak. Dock inte bakteriedödande gurgel. Inte heller I-pod mini. Och minst av allt trevlig personal. Jag gillar inte Wal-Mart.
Sedan blev vi inregnade på nämnda ställe och fick jaga efter en hetsig taxichaufför i bästa actionstil, med alla våra kassar i bagaget vars lucka envisades med att öppna sig i farten. Holger fick kasta sig in i bilen när den rullade och Andreas rusade in på Wal-Mart för att lämna tillbaks vår kundvagn, alltmedan vår taxi åkte längre och längre bort. Det måste ha roat alla andra inregnade människor, vårt lilla taxiäventyr.
Taxin fick sedan snällt styra mot Orange blossom trail för att vår musiker skulle till Guitar Centre som ingen endaste taxichaufför hört talas om någonsin. Men det blev en gitarr, en fin gitarr med fint ljud som spelar godnattvisor för oss om kvällarna.
Vi bor i en stor lägenhet med två sovrum och lika många badrum. Vår balkong är rund och fin med utsikt över sjön, solnedgången, fyrverkerier och kvällarnas alla vackra åskväder. Vi har tre poolområden och allt man kan önska. Vi åker en liten söt trolley till mässan varje dag, I-Ride. Det enda jag vill hitta nu är en I-pod mini i grönt och en herrans massa Simpson-figurer.
Å, just det, Walgreens har bakteriedödande gurgel. Och antiseptiskt. Jag älskar Walgreens.
Welcome to sunny Florida
fredag, juni 03, 2005
Grattis i efterskott önskar jag mig själv. Igår fyllde jag år igen och det var lika kul som alltid. Med undantag för regnet. Det har aldrig regnat den 2 juni så länge jag kan minnas. Med detta året är inte som andra år. Detta året är kallt, regnigt, blåsigt och alldeles underbart.
Imorgon, i ottan, flyger jag till Amerika. Jag har aldrig varit i Amerika, och jag har aldrig korsat mer än två tidszoner i hela mitt liv. Sydafrika må ligga längre bort, men det skiljer bara en timme i tid. Hur som helst, detta kan rent hypotetiskt bli mitt sista inlägg. Jag är livrädd för att flyga och misstänker varje gång att planet inte kommer nå sin destination. Och det spelar ingen roll vad statistiken säger, jag är rädd ändå. Så jag får döva mina sinnen med rödvin och nicorette. Lugnande musik i öronen och en avkopplande bok i min hand. Det ska nog gå alldeles utmärkt, och om ett dygn står jag på amerikansk mark, lämnar mina fingeravtryck och försäkrar att jag inte är terrorist.
Önska mig lycka till.
