Hijo de puta
torsdag, januari 21, 2010
När jag fyllde trettio kom min familj upp på kontoret där jag jobbade med champagne och blommor för att kidnappa mig. Vi gick ner till kajen vid "Läppstiftet" och åt tårta och drack bubbel och sedan kördes jag till Sisjön där jag fick välja en cykel som present. Och denna cykel har sedan dess varit min trogna följeslagare. Fram tills imorse. Plötsligt stod hon inte där längre, där hon alltid står. Helt borta. Inte på någon av gårdarna i Haga, inte i cykelrummet eller i källaren. Puts väck. En ny cykel kostar nästan femtusen kronor. Jag kommer inte få en spänn av försäkringsbolaget eftersom den var drygt fem år gammal och begagnatvärdet täcker knappt självrisken. Men det som stör mig allra mest är att det troligen är några kids som burit bort den för att de inte hade något roligare för sig. En yrkestjuv vet bättre än så. Den hade trasig korg, trasiga växlar och ett lås som är omöjligt att bryta upp. Inte värd en spänn på Blocket. Men ack så värdefull för mig. Fan.
